Barfota Band med Roger Olsson, Mats Christoffersson och Magnus Jonsson under en konsert på Säveskolan i juletid 1985.
DU&DU&JAG
Säveskolan aula, mitten av 80-talet. Vi börjar där. Vi måste börja den här berättelsen där, vid Barfota Bands jättekonserter i juletid.
Bandet hade bildats vid en sex- och samlevnadskurs på Warfsholm i Klintehamn, 15-årsåldern, sommartid utan skor, därav bandnamnet. I bandets kärna fanns förutom Roger och Mats också Anders Osborne som numera har en musikkarriär i New Orleans.
De satsade hårt och skrev eget material, låtar som ”Till den sista vargen" och "The Pain I Cause”.
Mest höll de till i ett hyrt hus i Fridhem, Matte och Roger bodde på övervåningen, repen skedde där nere.
Med tiden fick de en hängiven publik. Hardcore-fans, skrek som om de vore Noice eller något. Idoler med hockeyfrilla och med musik som ibland lät spretigt som Neil Young, ibland tajt som Raj Montana Band, den tidens stora nationella akt.
Men, juletid, 83, 84, 85. Kanske var det där och då Barfota Band nådde sin peak
Det var på riktigt, inget lämnades åt slumpen. Christer Hall var inblandad i scenografin, Osborne satt på lastpallar med sina trummor, orkesterpukor, gong-gongar och ljus togs ner från Stockholm, 70 lampor, rök.
– Jag kan fortfarande lyssna på det där ibland, säger Matte. Tänk att vi faktiskt gjorde det där, lite kan man klappa sig själv på axeln.
Bevarat från Barfota-åren finns en singelskiva, ”Barnets ögon”, och låten ”Till den sista vargen” på samlingsskivan ”Rock från havet”.
”Barnets ögon” fanns för övrigt med när GT förra året listade ”50 gotländska klassiker” inom film, musik och litteratur.
I övrigt var det ett ”bootleg-band”. Mängder av konserter spelades in, massor av kassetter finns i omlopp, mytiskt nästan.
Men det där är länge sedan, runt 40 år. Det är det märkliga med att bli äldre, saker och ting hände plötsligt för så många år sedan.
Och vi ska inte vältra oss för mycket i det som var. För som Roger Olsson säger inför intervjun:
– Vad ska det handla om? Ska det handla om två föredettingar som aldrig blev något?
Nej, Roger. Sade jag då, skriver jag nu. Nej. Snarare ska det handla om vänskap som håller genom åren, trots att relationen emellanåt varit kylig.
Och de var ju verkligen – och kanske i någon mån ännu är för alla som var med på den tiden – The Glimmer Twins. Som Jagger och Richards. Parhästar. Fast på ön.
Sammankopplade över gränserna; Magnus Ihreskog i Visby, Roger Olsson i Palma de Mallorca och Mats Christoffersson i Richmond, USA.
Pandemin förde i alla fall något gott med sig, de hade inte mycket att göra, kunde inget göra, munskydd och restriktioner…
….så de började höras via Facetime, mer och mer, många och långa samtal tvärs över Atlanten och insåg hur mycket de gjort tillsammans och hur stor del av varandra de faktiskt är.
De har helt enkelt hittat hem i varandra. Igen. På avstånd.
– Vi saknar verkligen att kunna träffas på riktigt, säger de båda.
Hur länge sedan är det ni sågs?
– Tja, funderar de, säkert 15, 20 år.
Söndagskväll, svensk tid, och vi kopplar upp oss över jorden. Jag i Visby, Roger i Palma de Mallorca, Matte i Richmond, Virginia, USA.
För så är det, ut över världen har de tagit sig.
Den här dagen har Roger varit på landet med några kompisar, sovit över på en lantgård. Matte har haft en vilodag, tagit det lugnt, gjort just ingenting.
Matte flyttade till USA för tolv år sedan tillsammans med dåvarande hustrun. De bodde nära Washington men hamnade så småningom en och en halv timme söderut, i Richmond med sina drygt 200 000 invånare.
Staden har fött tennisstjärnan Arthur Ashe och skådespelaren Bill ”Bojangles” Robinson, båda bortgångna, och där rinner James-floden på sin väg mot havet.
– Jag älskar den här staden, säger han. Tillbakalutat, vänligt, southern hospitality, mycket historia, det är en gammal stad, från 1700-talet.
Roger Olsson
Men också en plats där politiken är närvarande, Black Lives Matter-rörelsen var stark vilket fick monument av sydstats-generaler att plockas ner.
Han lever ensam, skild sedan ett par år, hyr ett rum, har levt hårt emellanåt, livnär sig som hantverkare och har nu levt där under tre presidenter; Obama, Trump och nu Biden.
Dagen efter den här intervjun ska han börja ett nytt jobb, anställningsintervjun gick fint:
– De frågade efter referenser, jag visade mina tio fingrar, att jag har dem kvar, det är gott nog, skrattar han.
Han har hittat hem, säger han. Rotats, inga tankar på att flytta, varken tillbaka till Gotland eller ens någon annanstans. Wherever he lays his hat, that’s his home.
Roger Olsson hamnade också utrikes, på en ö i Medelhavet. Mallorca. Som Gotland gånger tio. Så säger han det; Palma som ett gigantiskt Visby med tio så många fler turister.
Det är tio år sedan han slog sig ner där. Numera exfrun flyttade dit med bonusdotter, Roger följde efter…och tyckte det var så trevligt att han ännu är kvar.
Men lite lost in translation känner han sig, lost in the universe. För spanska språket går knackigt och ibland känns omgivningen surrealistisk.
Mycket rikt folk; prinsessan Birgitta bor där, Anni-Frid Lyngstad skymtas ibland och i kvarteret intill det kollektiv i gamla stadsdelen La Lonja där Roger bor lever Eurythmics-rösten Annie Lennox.
Han håller sig dock till sitt, jobbar som snickare och kock när möjligheterna yppar sig, till och från, ett tag drev han en musikklubb.
– Jam Session Music Club, där kunde vad som helst hända. Men jag ska försöka gunga igång den igen. Och för egen del har jag lite gig här och där.
Med Niels Jensen, bland annat. Också boende i Palma. Jensen som hade en ihågkommen roll i filmen ”G – som i gemenskap. Länge sedan, det också, 1983.
Bandet Blåljus år 2000; Mats Christoffersson, Jimi Harlevi och Roger Olsson.
Vänner från bandomen är de, uppväxt och ungdom, in i musiken, längs ”Endre väg”, den långa vägen hem, den Matte skrev en låt om och vilken han traskade så många gånger från nattliga Visby; ”Endre väg, varför är du så lång?”.
Alla dessa minnen som finns kvar, ömt förpackade i hjärtat…för deras gemensamma gotländska musikresa tog ju inte slut med Barfota Bands uppbrott 1988.
De sammanstrålade i band som Ojojoj, Youngsters, Sprinkler och inte minst Blåljus, då med Jimi Harlevi bakom skinnen.
De gjorde arg musik. Punkig. ”All roffa åt sig-mentalitet som finns i dag gör mig så förbannad” sade Matte i en intervju jag gjorde med bandet sommaren 2000.
I Blåljus repertoar fanns låten ”Barbie och Ken” vilken skildrar deras tvehågsna förhållande.
För även om de båda säger ”han är min äldsta och bästa vän”…oj, vad de varit osams. Undvikit varandra, inte pratat på länge, hållit sig på var sin kant.
Han skrattar på bildskärmen, Matte:
– Jag skrev den låten om Roger, han träffade en tjej och bara försvann, sket i bandet, men vi lirade den sedan, han visste att den handlade om honom men sjöng glatt med ändå.
Roger minns, jodå, han minns. Och han minns att det sedan skar sig i bandet. Varför? Tja, säg det. Saker och ting sker.
– …och sedan pratade vi inte med varandra på flera år.
Faktum är att de började som ovänner. Eller som Matte kallar det: Novänner. Vänner utan kontakt. Början alltså. Roger: ”Han hoppade sönder min skateboard när vi var små”.
Roger Olsson köpte sin första elgitarr på avbetalning i Dolle Muthas musikaffär. En läcker Paul Stanley-Ibanez.
Så har dagarna gått och tagit dem med, nu är nu, på väg mot de 60 är de, obegripligt långt fram en gång i tiden.
Matte spelar inte längre, inte offentligt, det är vansinne, tycker Roger:
– Han är en av de mest begåvade jag spelat med. Ut och lira bara. Gör det! uppmanar han.
En del sånger läggs upp på Facebook, Matte är ofta på FB, så håller han kontakt med Gotland, gotlänningarna, gamla polarna.
”Öm lever och brustet hjärta”, känslosamt, orden lånade av Tom Waits. Gamla låtar, han skriver sällan nytt men ibland kommer orden till honom; ”Jag baxnar och tar mig för pannan, nu rullar hon i höet med nån annan”.
– Den raden kom i dag. Inte vet jag vad och vem det handlar om, säger han.
Mats Christoffersson
Matte säger att han inte har några planer på att lämna Richmond eller USA även om det finns en ständig saknad:
– Jag saknar allting med Gotland. Saknar havet, allt som fanns där under uppväxten…men jag vill inte bo där. Och framför allt vill jag inte bo med bara horisont runt om mig.
Båtresorna, menar du?
– Ja, att det är så svårt att ta sig därifrån. Jag tror att det är del i att vi aldrig tog oss vidare med musiken. Och så är det nog för många, varje grej blir ett projekt. Resorna hindrar många att utvecklas.
Där han är nu kan han ta sig västerut, över prärien, ingenting finns som stoppar, kanske skulle han skaffa sig en häst och spränga iväg.
I någon mening är det uppväxtens dröm om Amerika han lever. Två gånger hade han varit där tidigare, 1986 när han bilade i Kalifornien, tio år senare då han hälsade på hos Anders Osborne i New Orleans, Osborne som ingen av dem längre har kontakt med.
– Och nu bor jag här. Jag är som Karl-Oskar i ”Utvandrarna”, jag har kommit hit, då reser jag inte tillbaka. Även om jag saknar havet vore det en skräck att hamna på Gotland igen med alla obrutna horisonter.
Roger Olsson i Palma de Mallorca.
Roger däremot längtar emellanåt till Gotland, livet på ön, så likt men också annorlunda än livet på den ö han befinner sig i dag.
Turister i mängd under säsong, jetset och flärd, paella.
Barndomsön ligger där i Östersjön, som en framtida möjlighet.
Och så saknar de varandra, The Glimmer Twins. Men tackar alltså pandemin för att de återupptagit kontakten, en ibland bortslösad men alltid stadig och stark vänskap.
– Man kanske skulle dra igång lite fundraising så kunde vi komma till Gotland och lira, säger Roger.
Men, säger Matte:
– Är det någon som kommer ihåg oss? De som var med, kanske. Inte de yngre. Det är en annan tid nu.
Men det är fina minnen, en tid han gärna tänker tillbaka på. Det var den tiden framtiden låg framför.
Ja, det gör den för all del även idag. Som ett oskrivet blad. Inga större drömmar eller förhoppningar, det är som det är och blir som det blir, hur det nu blir.
I Barfota Band ingick även Thomas Halldén på gitarr samt ett antal basister: Roger Gustavsson, Jörgen Thomsson och slutligen Magnus Jonsson. En tid fanns även Johan Lyander på klaviatur.
Barfota Band enda skiva, en singel.