En regnig kväll i oktober och Länsteatern har premiär för sin nya pjäs ”Föreställningen som havererar”. Som en extra liten krydda har Gotland belönats med snålblåst just denna kväll. Mingelfoto stod det i uppdragsbeskrivningen som nyhetschefen gett.
Men någonstans mellan Länsteatern och det som i tidigare år var ungdomsmottagningen stöter jag på patrull. Där står Wiveka Schwartz, en av initiativtagarna till Medeltidsveckan, i egen hög person och letar eskort till Länsteatern.
– Tänk att det är fredag den 13:e i dag, säger Wiveka och berättar att hon egentligen skulle gått med en väninna till premiären men att denna fått feber.
Men med ett kontaktnät som förmodat gör de flesta avundsjuka är det lika mycket Wiveka som eskorterar mig när vi tar oss in i Länsteaterns lokaler via bakvägen.
Werther's original, välordnade programhögar och en knökfull bar. Den ene lokala celebriteten efter den andre väller in i lokalen. Marie Nilsson Lind, Ulf Grönhagen och Roland Löfqvist från Smaklösa, Evert Jansson, regionrådet tillika tekniska nämndens ordförande Mariette Nicander (M), för att bara nämna några. Alla väl mottagna av teaterchefen Thomas Sundström och Ella Näsman, som för kvällen gick under epitetet värdinna men också stand in till skådespelaren Erik Törner.
– Ursäkta har du sett en brun liten hund som heter Winston, undrar en förvirrad Tove Vahlne.
Längre bort i mingelmyset irrar Lena Bogegård runt och ropar efter samma bortsprungna hund.
Här någonstans anas ugglor i mossen och premiärminglet är som bortblåst. Andreas Nilsson får inte upp dörren till lokalen, så gästerna tvingas in bakvägen (liksom undertecknad). Anna Jankert sitter med halvöppen dörr och sjunger upp när åskådarna lite obekvämt knölar sig förbi för att ta plats i salongen.
– Det är planerat in i minsta detalj. Det ska haverera, men det måste haverera på ett kontrollerat sätt, säger producenten Annica Grönhagen betryggande. Hon fortsätter att berätta att för Andreas Nilsson, Anna Jankert, Lena Bogegård och Tove Vahlne så är föreställningen redan i full gång.
Och bakvägen? Stökig och så realistiskt bakvägstrogen den än må vara, är bara scenografi.
LÄS MER: Skådespelarna minns de roligaste fadäserna på scenen • ”Kaoset blev på riktigt”