Du&jag
Morgonen den 24 februari 2022 vaknade Claes-Göran i ottan, redan klockan fyra.
Sedan tidigare var det känt att ryska trupper grupperat vid den ukrainska gränsen men när nyheten kom i gryningen att Ryssland invaderat landet blev han iskall.
Det är så han uttrycker det:
– Jag blev iskall, det kändes alldeles fruktansvärt. En sådan sorg, jag skakar ännu när jag tänker på det.
I ett slag förlorade det ryska han lärt sig att tycka om – språket, musiken, litteraturen – en del av sitt värde. Han läser inte gärna längre de stora ryska författarna eller tar del av dess kultur.
– Det är något som tar emot. Man trodde på öppenheten där på 90-talet…och så kommer Putin till makten. En blyg enstöring som arbetade som underrättelseofficer, hur kunde Jeltsin hitta honom?!
I drygt två år nu har den ryska invasionen och bombningarna av Ukraina pågått, svensk media är inte längre lika fullt av kriget som tidigare, men Claes-Göran läser och tar del av allt han kan hitta.
Men så har han också personliga anledningar då Ryssland och dess språk varit en stor del av hans liv.
I över 30 år har han, vid sidan om arbetet på Visby flygplats och senare Försvarets radioanstalt FRA, verkat som rysk tolk på Gotland och varit på plats där han behövts.
Han har tolkat åt fattiga fiskare som kört flyktingbåtar från Baltikum, åt flygare på flykt och åt de ishockey- och fotbollsspelare från öst som kom till ön i tidigt 90-tal.
Vi ska återkomma dit, till dråpliga möten och även till en tripp till Odessa med popstjärnan Dr. Alban.
Claes-Göran, en av alla människor på ön, växte upp i När som son till Gotlands Tidningars högt profilerade reporterpenna Carin Häglund, som gick ur tiden 2011.
Det var också där, i När, han tidigt fick sitt intresse för språk, detta via morfar William Ekelund som var född i Springfield, Massachusetts, USA, där hans gotländska föräldrar bosatt sig.
William, som sedan kom att leva på Manhattan, New York, kom att ofta att besöka Gotland, tolv tur- och returresor blev det med båten Gripsholm innan han så småningom som pensionär slog sig ner i När.
Claes-Göran minns honom som igår, så viktig var han.
– Han pratade amerikansk engelska och gutamål, det där fascinerade mig, hans två så skilda språk. Det tände mitt intresse. Och så gillade han rysk folkmusik, där fick vi något gemensamt.
Claes-Göran hade lärt sig grunderna i engelska och tyska när han tog realexamen i Hemse 1965 och flyttade till Visby där han mamma Carin bosatt sig.
Han var väl ingen större stjärna, säger han, men intresset höll sig intakt. Han läste sedan franska via Hermods och började även med ryska.
Föga visste han då att det skulle bli hans födkrok långt senare i livet.
– Det var en utmaning, verkligen. Men jag skaffade mig kunskap via radiokurser, skivor och kassettband. Jag läste ryska först i tio år och senare ytterliga fem.
Han hade då redan inlett sin yrkesbana inom flyget, den 3 januari 1966 började han som trafikassistent på Linjeflyg i Visby.
Det kom att bli 37 år där innan han slutade i februari 2003. Då hade han hunnit tjänstgöra även för SAS och Skyways och dessutom vara marknadschef för Luftfartsverket på Gotland under sex, sju år.
Men när arbetsuppgifterna på just Luftfartsverket lades ut på entreprenad fick det vara nog. Dags att gå vidare efter sparpaket på sparpaket.
56 år gammal kom han då, i samarbete med nu bortgångna Karl-Olof Hinas, istället att börja arrangera turistresor till Baltikum och Ukraina.
– Jag hade ju via jobbet en hel del kontakter med flygledningen på olika platser och det blev ett flertal resor till Ösel, Dagö, Runö och även Gammalsvenskby, säger han.
Parallellt med detta hade han då tjänst på FRA, 14 års fulltidstjänst blev det men alltjämt hoppar han in då och då.
– Det ger en del förståelse för omvärlden, men jag ska inte prata så mycket mer om det, säger han och gör så inte heller under den här intervjun.
Nåväl, sedan länge hade han då haft nytta av sina idoga studier i det ryska språket, Ryssland – eller Sovjet som det i tidigare var – som alltid intresserat honom.
Varför, Claes-Göran?
Han funderar en stund, säger så:
– Det där slutna landet…att det låg så nära Gotland men ändå visste man nästan ingenting om det. Men även deras skrivtecken väckte någonting i mig, som att det fanns en hemlighet att komma åt.
Han minns sina första tolkuppdrag sedan det blivit känt att han behärskade det ryska.
– Det var på flyktingmottagningen i Visby i mitten av 80-talet, det kom en del flyktingar hit, både ryssar och balter, som jag fick tolka åt.
Den mest kända av dessa är möjligen Roman Svistonov som morgonen den 27 maj 1987 nödlandade i vattnet utanför Herrvik.
Han hade då gjort verklighet av de planer han smitt redan som liten pojke hemma i staden Nikolajev i det som idag är Ukraina: Att fly från Sovjet till det politiskt fria väst.
Roman, som var utbildad pilot, hade tagit sig till en kompis som arbetade som besprutningsflygare inom jordbruket. I gryningen stal han nycklarna till flygplanet – märkt CCCP 70501 – ur kamratens ficka, tog sig till flygplatsen, inbillade vakterna att han var mekaniker…
…och lyfte sedan på låg höjd, flög över Östersjön och landade i det iskalla vattnet utanför Östergarnsholm där han sedan han simmat i land plockades upp av Sjöräddningens helikopter.
I nära en vecka satt han på häktet i Visby och utsattes för många och långa förhör – där Claes-Göran alltså fick agera tolk – innan han beviljades asyl. En tid kom han att baka pizza i Visby.
– Vi fick bra kontakt och umgicks en tid efteråt men nu är det många år sedan vi hördes av.
Den första tolkresan till Sovjetunionen var på uppdrag av Östsvenska handelskammaren i samband med en industrimässa i Riga 1989.
I Sverige hade vi då lärt oss ord som ”glasnost” och ”perestrojka”, president Gorbatjovs reformpolitik hade skapat spänningar vilket kom att leda till Sovjetunionens upplösning vid årsskiftet 1991-92.
Det visste vid tiden ännu ingen om, men läget var spänt, Claes-Göran minns skottlossningen om nätterna och känslan av att trots allt befinna sig i historiens gång.
Se där, en av många resor och upplevelser. Han är fylld av dem, hågkomsterna är klara och inför den här intervjun har han plockat fram tidningsklipp och fotografier.
Tydligt är att Claes-Göran i grunden älskar det ryska, även om det alltså fått sin betydande törn efter Putins angrepp på Ukraina.
Sovjetunionens fall kom att rejält ändra den spelplan som gällt sedan andra världskrigets slut 1945. Inte minst öppnades gränserna för idrottsmän från öst, vilket kom att märkas inte minst på Gotland.
Vladimir Kapustin, som blev tung centertank i VIF Gute efter att tidigare ha spelat på Europa-nivå med Spartak Moskva, var en av de första.
Claes-Göran minns ett tidigt möte med honom vid färjeterminalen i smällkall vinter.
”Vladi”, som alltjämt bor i Visby, kom att följas av andra profiler, som fotbollsspelarna Jurij Popkov och Armands Zieberlins och publikfavorierna i Visby ishall Evgenij Chizmin och Alexej Salomatin.
Men redan tidigare hade Claes-Göran haft med rysk ishockey att göra. Dels genom de klubbar som kommit för gästspel men också för att superstjärnan Vladislav Tretjak i augusti 1990 höll målvaktsskola i Visby.
Tretjak, ett namn som än i dag nämns med respekt. Tio VM-guld, tre OS-guld och del av 70-talets Big Red Machine.
Nu var han på väg från USA och mellanlandade på Gotland, Claes-Göran minns hans utstrålning och aura under tolkningssessionerna.
Och han minns också det pinsamma när han skickades fram för att vidarebefordra de 10 000 kronorna i betalning.
– Då blev han förbannad, men lyckades ändå dölja det rätt bra. Han hade räknat med betalning i dollar, 10 000 dollar. Men det fick bli så här och det slutade väl okej ändå.
Mer dramatiskt än att tolka idrottsmän har varit att kallas in när de många flyktingbåtarna anlänt till Gotlands kust genom åren.
Som den iskalla januarimorgonen 1993 då fiskebåten Priekule från Riga anlände till Slite med 391 vuxna och barn i lastutrymmet, de flesta kurder som via Baltikum flytt kriget i Irak och betalat tusentals kronor för sin frihet.
Det är än i dag den största enskilda landsättningen av flyktingar i Sverige i modern tid.
Han träffade varenda en av skepparna på de fiskebåtar som vid tiden anlände, såväl i formella samtal som polisförhör och så småningom advokatsamtal och domstolsprocesser.
Men även mer informellt, han berättar:
– Det var inga våldsverkare, de flesta. Det var arbetslösa fiskare som maffian tvingat i väg i de gamla båtarna.
Han rökte på den tiden och minns ett paussamtal med en av dem, hur vederbörande suttit på ett ölsjapp och blivit anmodad att köra över Östersjön; ”Vägrar du kommer vi i morgon med din hustrus huvud i en pappkasse”.
Obehagliga historier!
– Ja, det var ju fattiga fiskare, de flesta av dem. Det var inga gangsters, hjärnorna bakom smugglingen fanns någon annanstans.
Kaptenen på Priekule dömdes tillsammans med två besättningsmän samma år som båten kom till Gotland, året därpå dömdes ytterligare två män för att ha legat bakom denna och ytterligare två människosmugglingar.
Den man som troddes vara huvudman bakom smugglingen dömdes dock aldrig, enligt SVT:s dokumentärserie ”Smugglad” från 2023.
Så där har det pågått genom åren, tolkningsuppdrag efter tolkningsuppdrag i stort och smått, guidning i Visby på diverse språk och också en och annan resa till öst innan landet isolerades i och med kriget.
Och hur var det nu med Dr. Alban, den svenska popstjärnan med hits som ”Hello Africa”, ”It’s My Life” och ”Sing Hallelujah!”? Innan skivindustrin kraschade hade han sålt 14 miljoner album runt om i världen.
Jodå, i mitten av 90-talet var det gig i Kachovka, den stad som är belägen mitt emot Gammalsvenskby på andra sidan floden Dnipro.
Det blev Skyways som tog flygningen, gotländske piloten Bjerne von Schulman vid spakarna på en relativt långsam Fokker Fellowship och Claes-Göran med språkkunnandet.
Från Visby till Stockholm där hela entouraget steg ombord för att till slut landa i Odessa. Därifrån tog sig musiksällskapet till Kachovka per buss medan de båda gotlänningarna huserade några lata dagar på en husbåt nedanför den trappa som blev världsberömd via Sergeij Eisensteins film ”Pansarkryssaren Potemkin” från 1925.
Men allt det där var då och nu är nu, minnena finns kvar och tacksamheten mot morfar William som fick in honom på den språkliga banan. Den har givit upphov till många vänskapsband över gränserna.
I dag är det stängt. Ryssland tillslutet som förr, dessutom isolerat från omvärlden, en nation som aldrig varit ”normal”; slott och armod om vartannat, ett stenhårt kontrollsystem.
– Det är så sorgligt, säger han. Man trodde ju på öppenheten, naivt kanske. Men det är som det är, jag läser allt, följer allt som händer och känner mig fortfarande alldeles iskall. Hur kunde det gå som det gjort?