Fredric, Hedvig och Harald Fohlin, fem år efter Fredric fick en ny lever genom organtransplantation.
En augustidag 2017 fick Fredric veta att det fanns en lämplig donator. Han åkte direkt med ambulanshelikoptern för att få en ny lever inopererad på Karolinska sjukhuset i Huddinge och när han kom tillbaka började resten av livet.
– När vi pratade sist var ganska kort efter transplantationen. Första perioden tyckte jag att allt gick jättebra, säger Fredric.
GA träffade honom och familjen både före och efter transplantationen. En lång väntan i donationskön hade lett till hoppet om ett långt liv. Efteråt mådde Fredric bra, i ett halvår.
Då drabbades han av ett vanligt virus, som de flesta människor bär på.
– Jag hade inte haft det, men levern hade det, berättar Fredric, som först fick förkylningssymptom.
Han hade ont i halsen och var dålig i magen en period, tills det gick över. Men de försämrade levervärdena återhämtade sig inte.
– Vid det laget hade läkaren sagt att det inte blir helt bra för alla och att jag kanske var en sådan patient.
Fredric minns det som den värsta tiden, när han trodde att han hade klarat sig men att det kanske inte var så.
– Och så fick jag en avstötning, när kroppen reagerar på att det är något främmande. Att levern inte hör hemma i kroppen, berättar han.
De hade redan gått igenom så mycket. Från beskedet att han hade leversjukdomen PSC, vilket lett till cellförändringar och behovet av ett donerat organ innan cancer hann bryta ut. Det självklara beslutet att han skulle stå i donationskö och de följande månaderna av väntan.
– Jag var inte speciellt lugn då, även om jag var säker på vilket beslut som var rätt, säger Fredric och Hedvig håller med.
Frågan var om han skulle hinna få en ny lever i tid. De försökte lindra oron och fortsatte sin familjevardag, men på kvällarna var det svårt att somna och på nätterna blev sängkläderna fuktiga av svett. Fredric förberedde praktiska saker i fall han skulle dö men Hedvig tyckte inte att det skulle behövas. Sedan fanns det plötsligt en donator och operationen blev lyckad. Men på efterkontrollerna 2019 konstaterades det att Fredrics kropp började stöta bort organet.
– Jag hade svårt att ta beskedet, att det inte blir bättre än så här, säger han.
– Och vad är alternativet nu, är det att få en ny lever? säger hon.
Fredric pendlade mellan lasarettet i Visby och sjukhuset i Huddinge på undersökningar, provtagningar och behandlingar för att få stopp på förloppet.
– Det blir som en infektion och behandlingen är egentligen höga doser med kortison, säger han och betonar vilka doser det handlar om.
– Det är som att man köper en burk med tabletter och tar alla på en gång, fast intravenöst.
Trots kortisonbehandlingen blev levervärdena inte normala.
– Jag fick en till hög dos med kortison och sedan blev jag ännu sämre, säger han.
När det inte hjälpte ville läkarna prova ett annat läkemedel och tänkte sätta in en infart i halspulsådern. Men först tappade de ut tolv provrör med blod från hans arm. Analysen visade att han hade hepatit C och därmed kunde de sätta in rätt åtgärd.
– Det blev en spiral nedåt, ju mer behandling jag fick desto sämre mådde jag, men det var en lättnad, säger Fredric och Hedvig fyller i.
– Det var bättre att det var det här, än att kroppen inte kunde ta levern, säger hon.
I augusti 2017 fick Fredric Fohlin en ny lever som räddade honom från en dödlig sjukdom. Samma år var det ytterligare 180 personer i Sverige som gick igenom en levertransplantation.
Risken att viruset skulle vara oupptäckt hos donatorn och därefter överfört till mottagaren hade bedömts som osannolikt.
– Läkaren sa att det var en på miljonen, säger Fredric.
Före transplantationen hade prover tagits på dem båda och inget av dem indikerade hepatit C.
– Men det var nog tur för mig, jag tror inte att jag hade fått den här levern om de hade vetat, säger Fredric.
Det finns idag effektiva läkemedel mot hepatit, men när han var sjuk visste de inte om behandlingen skulle fungera.
– Då var medicinerna så pass nya och jag fick ta två olika kurer innan min hepatit var borta, men nu är den helt bortbehandlad, säger Fredric.
Därefter kom nästa virushot med covid-19. Fredric betraktades som riskgrupp och var prioriterad för vaccin, men han har inte varit mer utsatt under coronapandemin än andra. Och han påpekar att alla virus som han drabbades av, var av liten betydelse om han jämför med den dödliga leversjukdomen.
– Jag såg inte bakslagen som så himla stora, utan tror att jag levde lite i ruset av att jag hade fått en lever.
Familjen Fohlin, fem år efter att Fredric fick en ny lever genom organtransplantation. "Så här efteråt känner jag bara en lättnad, man går tillbaka till något som är normalt men inte helt som vanligt", säger han.
Förutom att han har överlevt som individ, har de också kunnat leva vidare som familj. De har funnits där för varandra under sjukdomsperioderna och hittat sätt att hantera dem.
– Jag kommer ihåg att det var extremt skönt att ha träningen. Att bara få vara där och då och inget annat, säger Hedvig, som är instruktör för gruppträningspass och trappade upp sin träning på gymmet.
Fredric skiftade i stället fokus från den egna kroppen och till andra projekt.
– Jag blev intresserad av att svetsa och började se instruktionsvideos på youtube, säger Fredric som svetsade ihop bord till hemmet och kedjeskydd till Haralds motorcykel.
Han är engagerad i sonens speedwaykörning och håller själv på med roadracing. Han arbetar ungefär som vanligt, men vill inte ta på sig för mycket jobb. Kapaciteten är tillbaka, även om den fysiska orken och minnesförmågan inte är som förut.
– Jag vet inte om det har med operationen att göra eller åldern, men jag tippar på åldern, säger Fredric, som nyligen fyllde 50 år.
Harald Fohlin, tio år, med sina föräldrar Fredric och Hedvig i bakgrunden.
Sonen Harald, som nu är tio år, har också märkt det där med minnet.
– Då kan jag lura dig att du har lovat mig glass, säger han.
Harald var fem år när hans pappa fick levertransplantationen och han minns roliga saker. Som giraffballongen han fick när de hälsade på efter operationen och tårtfirandet när pappa kom hem från ännu en sjukhusvistelse.
– Varje gång du kom hem från Huddinge hade jag och mamma bakat. Många tårtor blev det, säger han.
Fredric och Hedvig har svarat på de frågor som Harald har ställt om organtransplantationen. Och när de berättar kan det komma såväl skratt som tårar.
– Nu har jag mer förståelse för vad folk går igenom för saker i livet. Jag vet hur det är att känna sig deprimerad och utbränd, säger Fredric.
– Och det är en trygghet också att veta att man har gått igenom det och att man kan stå pall när det är jobbigt, säger Hedvig.
De säger att de efter de här åren har landat i en klassisk slutsats, där de vet vad som är viktigt.
– För mig är det att vi får må bra tillsammans hela familjen, säger Hedvig.
Och Fredric tittar först på sin fru och sedan på sin son när han säger.
– Att fortfarande finnas här och få vara med.
"Det är skönt att det är över", säger Fredric Fohlin som har genomlevt en levertransplantation och flera komplikationer, med Harald och Hedvig vid sin sida.