Dagen börjar med att Ilina Andersson hänger ut Roland Sundelins tyngdtäcke på vädring. Ibland lämnar de lägenheten, till exempel när det vankas handling eller läkarbesök.
Det har snart gått 30 år sedan den där nyårsaftonen då en glad ko tog ett skutt i ladugården och sparkade sönder Roland Sundelins vänstra underben. Efter flera år av rehabilitering och operationer fick han till slut nog och sa åt läkarna att amputera – han kunde ju ändå inte gå. Sedan dess har Roland Sundelin varit rullstolsburen och i behov av hemtjänst.
Till en början var det hans exfru som axlade rollen, vilket han i efterhand inte tror var helt optimalt för relationen.
– När man har en anhörig som hemtjänst blir man väldigt beroende, konstaterar han.
Tre gånger om dagen kommer personal från Gotlands hemtjänster hem till 68-årige Roland Sundelin, som bor på tolfte våningen på Snäck. Dagarna börjar med att de hjälper honom med hans Cpap-maskin, som han har nattetid. Sedan hänger de ut hans tyngdtäcke på vädring och ser till att han tar sin medicin. Efter det städar de lägenheten och handlar, om det behövs.
– Jag har det alltid kliniskt rent här hemma, konstaterar han.
Hinner ni någonsin ta en kopp kaffe?
– Ja, men det är inte så att de jobbar och jag ligger i sängen. Jag är väldigt engagerad i det de gör och hänger med runt i lägenheten, så vi pratar hela tiden.
”Jag hade inte kunnat ha det bättre. Jag är enormt glad över de här personerna. Alla har olika kvaliteter, vilket gör att jag får så mycket av dem”, säger Roland Sundelin om hemtjänstpersonalen.
Många inom äldreomsorgen vittnar om att arbetet är tungt och stressigt. Det vill inte 26-åriga Ilina Andersson, från Gotlands hemtjänster, skriva under på.
– Jag känner inte att jag behöver stressa mellan kunderna. Och det finns mycket hjälpmedel, så det är inte så tungt. Man lär sig teknikerna, säger hon.
– Jag känner aldrig att ni är stressade när ni kommer hit. Även om jag vet att det kan köra ihop sig är det inget ni låter påverka mig. Jag får den servicen jag vill ha, säger Roland.
Fyra personer delar på ansvaret att assistera honom.
– Men det är du som är bossen, säger han och ler mot Ilina, innan han fortsätter:
– Jag hade inte kunnat ha det bättre. Jag är enormt glad över de här personerna. Alla har olika kvaliteter, vilket gör att jag får så mycket av dem.
Ilina Andersson hänger ut Roland Sundelins älskade DIF-täcke. På en dag träffar hon sju kunder, varav vissa flera gånger på en dag. Alla har olika behov, från mathandling till hjälp med stödstrumpor.
Så när Roland läser att äldreomsorgen befinner sig i en kris, eftersom rekordfå söker de lediga jobben, känner han stor sorg.
– Det är bedrövligt. Den livserfarenheten man får genom att jobba några år inom äldreomsorgen i sin ungdom har man med sig hela livet.
Roland har själv arbetat inom vården. Efter att ha testat på de flesta jobb på fastlandet flyttade han och exfrun till Havdhem för att uppfylla hans pojkdröm: att bli bonde. Trots olyckan för 30 år sedan fortsatte han arbeta på gården fram till år 2000, när de flyttade till stan. Och efter skilsmässan för ett par år sedan köpte han lägenheten på Snäck.
– Jag trivs jättebra, alla i huset hälsar och är trevliga. Jag tror inte på att placera alla rullstolsburna, eller alla gamlingar, i ett och samma hus. Här finns det alltid ungdomar som frågar om de kan hjälpa mig.
Ilina Andersson och Roland Sundelin blickar ut över utsikten från hans lägenhet. ”Jag tror inte på att placera alla rullstolsburna, eller alla gamlingar, i ett och samma hus. Här finns det alltid ungdomar som frågar om de kan hjälpa mig”, säger han.
Under pandemin har hemtjänsten fått en ännu större betydelse för Roland.
– Pandemin har gjort att jag kommit helt utanför samhället, så jag har varit i en svacka. Då har hemtjänsten varit min enda sociala kontakt, utöver familjen.
När Roland är klar med att reparera det som pandemin ställt till med vill han ut i föreningslivet igen.
– Jag är ordförande i Funkisam och Neuroförbundet på Gotland. Där har jag hört mycket klagomål om hemtjänsten och färdtjänsten, men det gör jag inte längre. Just nu funkar det väldigt bra. Och de som fortfarande gnäller säger jag åt att byta. Jag föredrar att ha valmöjligheten.
Debatten om huruvida privat äldreomsorg är bra eller inte väcker stor ilska hos Roland, berättar han.
– Vi måste ta vara på alla som kan tänka sig att jobba med äldre. Den debatten hjälper inte bemanningssituationen. Vi måste få folk att förstå vilket jävla underbart jobb det är.
Roland Sundelin berättar om ett bonusbarnbarn som han aldrig trodde skulle söka jobb inom hemtjänsten. Men så testade hon ett år, och trots att det är ett tag sedan nu bär hon med sig människorna hon träffade. "Hon sa att hon ville hälsa på tanterna igen."
Ilina, ursprungligen från Kisa i Östergötland, trodde själv aldrig att hon skulle arbeta inom hemtjänsten. Även om branschen inte var främmande, eftersom hon har en pappa som sitter i rullstol.
– Jag jobbade inom restaurang men ville ha ett fast jobb. Då testade jag hemtjänsten och fastnade.
– Vilken tur! säger Roland.
Nu har hon jobbat fem år i hemtjänsten.
– Det bästa är relationerna man får. Jag känner alla jag hjälper, till skillnad från när man jobbar i restaurang eller butik.
Vad behöver bli bättre för att fler ska söka jobben?
– Lönen, säger Roland innan Ilina hinner öppna munnen.
– Ge dem det de är värda, fortsätter han.