Amir Reza Moradzadehi på fotbollsplanen där han trivdes som allra bäst.
2023 var i ärlighetens namn inget år som går till historien för sina idrottsliga framgångar.
Snarare var det ett rätt knapert år utan de där riktiga topparna.
Det jag kommer att minnas är de idrottspersonligheter som lämnat oss under året.
Det är ganska exakt ett år sedan jag läste Hanna Mi Jakobsons gripande reportage om cancersjuke fotbollsspelaren Amir Reza Moradzadehs livsöde.
Han flydde till Sverige som 13-åring och hamnade till slut på Gotland och hos familjen Eneqvist i Garda.
Här fick han en andra familj och fem nya syskon. Amir beskrivs som en glad, skötsam kille som drömde om att bli fotbollsproffs.
När jag läste reportaget hade jag ingen aning om sjukdomen utan hade bara sett Amir på fotbollsplanen. I reportaget berättade han att han tagit sig igenom en cellgiftsbehandling och hoppades att allt skulle bli som vanligt igen och han längtade efter att få spela fotboll.
Det blev aldrig som vanligt.
Cellgifterna gav inte önskad effekt och Amir blev snabbt sämre och den 18 april tog han sitt sista andetag. Han blev bara 20 år.
Jag var på plats när hans moderklubb Fardhem Garda hedrade hans minne med tyst minut för Amir.
Många av spelarna stod Amir och extrabrodern Hekmat som också familjehemsplacerades hos familjen Eneqvist fanns i motståndarlaget.
Före matchen hade jag suttit ner med Amirs extrapappa Magnus som också är tränare i Fardhem Garda som berättade om sorgen och hur fin Amir var som person.
– Det är så tråkigt att han inte fick uppleva det här med barn, familj och allting. Jag försöker ta till mig av ynnesten av att få ha varit en del av hans liv, sade Magnus Eneqvist.
Intäkterna från matchen gick till Amirs familj i Iran.
Även Amirs sista klubb – IFK Visby – höll en tyst minut för Amir och det hade säkerligen glatt honom att IFK Visby senare vann serien och tog klivet upp i division 3.
Christoffer "Kicken" Jacobsson var en stor profil inom rallysporten som Gotland både som förare och eldsjäl.
Det var den sista dagen på en lång sommarledighet för mig som det plingade till i telefonen.
Det stod bara: ”Har du sett om Christoffer Jacobsson”.
Jag vet inte varför, men jag frös till och fick en känsla av obehag. Det krävdes inte mer än en snabb sökning för att förstå vad som hade hänt.
Christoffer ”Kicken” Jacobsson, 35, och kartläsaren Tobias Steen hade under en SM-deltävling i Skåne tappat kontrollen över bilen, kört av vägen och omkommit.
Nyheten kom som ett slag i magen och var svår att ta in.
Jag hade sett Christoffer i matbutiken dagarna före och han hade som alltid mejlat oss på redaktionen att han skulle tävla på fastlandet. Jag hade på Facebook sett uppdateringarna från Snapphanerallyt.
Nu var han borta. Som vanligt vandrade tankarna till familjen, men också till kartläsaren som överlevde kraschen.
Christoffer ”Kicken” Jacobsson var en uppskattad eldsjäl inom rallysporten och en otroligt skicklig förare. Rallysporten som varit förskonad från dödsolyckor under många år slöt samman på ett vackert sätt och hyllningarna till ”Kicken” såg aldrig ut att vilja ta slut.
En minnesfond upprättades av Gotlands MF och begravningen i Visby domkyrka med en mäktig kortege av rallybilar genom Visbys gator var en hyllning som jag tror att ”Kicken” skulle uppskattat.
– Det är fortfarande svårt att förstå allt. Jag har förstått att han hade ett stort nätverk, men... Ibland har man inte orkat öppna sin telefon för att man blir ledsen hela tiden för att alla skriver så himla fint och då blir man så berörd, sade Susann Jacobsson, mamma till Christoffer när jag träffade familjen i oktober inför JR Motorsport Pokalen som i år kördes under parollen ”Kickens minne”.
Christoffer hade förberett tävlingen före sin död och det kan ha varit den sista rallytävlingen på Tofta skjufält för en lång tid och i samband med tävlingen fick Christoffer en väg (Kickens väg) uppkallad efter sig.
Christoffer lämnar med sitt driv och engagemang ett stort tomrum efter sig på Rally-Gotland.
Mona Snäckerström var en stor eldjäl inom friidrotten och närmast hjärtat låg IK Tjelvar.
Mona Snäckerström hade tagit över som ordförande i RF-Sisu Gotland i april, men hade sedan 2006 varit en del av styrelsen.
Mona beskrivs av styrelsekamraten Håkan Ericsson som en lagspelare snarare än en individualist och det var också det hon själv nämnde när hon valdes in.
– Det är jätteviktigt för mig. Att man lyssnar in och använder allas kompetens. Jag kan långtifrån alla idrotter och det känner jag mig också trygg med, vi har jättebra konsulenter och det går att ta reda på det man inte kan. Jag tycker också det är viktigt att vi är med i samhällsutvecklingen och är en samtalspartner i utvecklingen totalt. Idrotten är så mycket mer än själva utövandet, sade hon.
Ett halv år senare var Mona Snäckerström borta och samma känsla som när Amir och Christoffer gick bort infann sig.
Och precis som i Amir fall var det cancern som tog Mona Snäckerström, som trots att hon blev sjuk länge ledde styrelsen för RF-Sisu.
– Mona har varit med på digitala möten så mycket hon orkat, medan jag hållit i de fysiska mötena. Sen blev hon så dålig att hon sade av sig alla uppdrag, berättar Håkan Ericsson som tog över ordförandeskapet mot slutet.
Mona Snäckerström kom från friidrotten och Klintehamnsklubben IK Tjelvar där hon lärde känna Einar och Elsa Smith. Mona var med om att instifta priset ”Friidrottens eldsjäl” till någon eller några som verkat i Einar och Elsa Smiths anda.
Mona Snäckerström blev 69 år och somnade in den 30 oktober.
Det sägs att himlen tillhör stjärnorna. Himlen fick det här året tre nya stjärnor som alla lämnat positiva avtryck efter sig.