Idrottshistorikern Kjellåke ”Kjellis” Nordström har minsann varit målvakt i Etelhems ishockeylag i division 4. Plockhandsken tycks han fortfarande behärska.
Ishockeyn har, precis som flera andra idrotter, upplevt en enorm förvandling. När hockeyn kom till Gotland på 40- och 50-talet skulle nästan alla föreningar med lite självaktning ha ett ishockeylag. Precis som man sedan tidigare hade lag i fotboll. Den ena ishockeyrinken efter den andra växte upp, ofta intill den redan befintliga fotbollsplanen.
Vi backar till 1940-talet. I en skrift från Gotlands Idrottsförbund skriver den tidigare idrottskonsulenten Thorsten Palmqvist om hur ishockeyn kom till Gotland:
”Det var ett gäng värnpliktiga som kom till Gotland 1946 och hade ishockeyklubbor med sig. De ordnade en bana genom att skotta upp snövallar på den då befintliga bandybanan som låg i södra Visby, mellan Kungs Ladugård och I 18-kasernerna”.
Sen tog det fart – framför allt i Visby (Gutavallen), Hemse och Slite. Thorsten Palmqvist skriver vidare:
”Den första riktiga ishockeymatchen spelades på Gutavallen 1949 mellan Slite och en Visbykombination, vad resultatet av denna drabbning blev finns ej antecknat…Utrusningen var ofta bristfällig och i vissa fall användes Dagens Nyheter som benskydd eftersom den var tjock och skyddade bra”.
1950 var det riktiga genombrottsåret för ishockeyn på ön då Hemse vann serien och Slite blev distriktsmästare. De två föreningarna blev sedan dominerande i flera år. Nya lag och nya banor poppade upp och nådde lite av en kulmen 1956 då Gotlands Ishockeyförbund omfattade hela 37 klubbar och det fanns 23 rinkar utspridda över hela Gotland.
1958 vann Wisby IF högsta gotlandsserien division 3, men föll stort i kvalet till tvåan på fastlandet. Fyra år senare, 1962, fick Gotland en direktuppflyttning till fastlandsspel (division 3 Sörmland) och den knep Fardhem IF efter seger i Gotlandsserien. Där blev man kvar i tre säsonger.
Sture Lindgren, idag 88 år, förklarar en del av framgången för Fardhem:
– Vi hade ju ett par riktigt bra backar, Berra Green och Johannes Björklund. Dessutom kunde de skjuta hårt och välriktat. Vi var ett riktigt kämpagäng, gav oss aldrig.
1964 spelade Gotland landskapsmatcher mot Småland, förluster med 8-2 och 10-3. Bästa spelare i Gotlandslaget var, enligt uppgift, de tre herrarna på bilden, från vänster Johannes Björklund, Fardhem, Rolf Hardingz (målvakt) från Hemse och Bertil Green, Fardhem.
Det går en historia om Johannes Björklund - när ledningen i Fardhem ville ha in en tredje back i laget för att avlasta Johannes och Berra. På den tiden fanns lag som bara spelade med två backar.
– Varför skall vi ha in ytterligare en back. Det här kan Berra och jag sköta själva…
Sture Lindgrens styrka då?
– Var väl en ganska bra målskytt. ”Klacken” Pettersson och jag gjorde nog flest mål åren på fastlandet.
Några mål i krysset blev det sällan från Stures klubba.
– Jag var nog sämst på att skjuta, det blev mest ispuckar som gick in…
Det var jobbiga resor till fastlandet på den tiden.
– Vi tog ofta postflyget klockan 03.00 natten mot lördag. Sen match lördag kväll och även söndag. Man var rätt slut efter en sån helg.
Ishockeyn och fotbollen gick ofta hand i hand ute i socknarna. Så också i Fardhem. Det var i stort sett samma lag i båda sporterna. Sture, som fick GA-bollen som Gotlands främste fotbollsspelare 1959, kommer gärna in på fotbollen under vårt korta samtal.
– Första vårmatchen 1957 mot Visby AIK, då gjorde jag mitt livs match. Vi vann med 9-0 och jag gjorde sex mål, fem i rad dessutom. Det är en höjdare som jag minns så väl trots att jag nu är 88 år…
Dags för konstfruset. Den person som allra mest kämpade för konstfruset på Gotland var sporthandlaren och Gotlands Ishockeyförbunds ordförande Bertil ”Smulsen” Samuelsson. Och vilken ketchupeffekt det till slut blev: 1963 stod den konstfrusna banan i Hemse klar, 1964 i Roma och 1965 i Slite. Ishallen i Visby blev klar först 1975.
Vi tar en koll på högsta Gotlandsserien division 4, året är 1964. Den norra serien vanns av Visby IF, den södra av Etelhem. Därunder fanns också två division 5-serier och två juniorserier.
Ja, ni läste rätt - Etelhem hade under några år ett riktigt skapligt hockeylag. Och där längst bak i kassen fanns stundtals självaste idrottshistorikern Kjellåke ”Kjellis” Nordström, uppvuxen i socknen.
– Vi i Etelhem hade en nybyggd hockeyrink av bra kvalitet, det lockade nog en del. Vi plockade dessutom spelare från socknarna runt omkring. I Etelhem fanns god kamratskap, ett bra ledarskap och entusiastiska entreprenörer. Svagheten var kanske att alla inte var så träningsvilliga.
Och din egen insats mellan stolparna?
– Min insats var nog inte av högsta klass, men en del puckar motade jag i alla fall.
Ishockeyn i Etelhem försvann efter några år.
– De duktigaste värvades till andra klubbar, minns Kjellis.
Owe Hejdenberg kan det mest om gotländsk ishockey och satt som ordförande i förbundet fram till 2021.
Jag besöker hockeyentusiasten Owe Hejdenberg, 72, riktigt duktig spelare i Roma IF och tidigare ordförande i Gotlands Ishockeyförbund i många år. Vi plockar fram Strömbergs idrottsböcker från 1964. ”Fardhem årets gotlandsmästare – höll sig kvar i fastlandstrean” lockar rubriken med.
– Under 50 och större delen av 60-talen fanns ingen direkt elit på Gotland, då var det bredden som gällde. Nästan alla klubbar skulle också ha ett ishockeylag, berättar Owe.
Owe Hejdenberg, som kommer från Follingbo, minns hur det kunde gå till i hans hemsocken:
– Alla vi grabbar fick trampa snön hård på kvällen, sen spolades snön till is dagen efter.
Det som kan tyckas lite märkligt är att när de konstfrusna isbanorna väl började poppa upp så sjönk också antalet aktiva ishockeyklubbar. Elitsatsningen tog sin början.
– Det såg likadant ut i hela landet, är Owe noga att påpeka. Det var inte bara på Gotland som småklubbarna försvann.
Under 60-talet (ännu flera på 50-talet) fanns ishockey på programmet i bland annat de här klubbarna: Visby IF, Visby AIK, Visby BoIK, Gute, Roma, Follingbo, Lärbro, Othem, Slite, Graip, Etelhem, Stånga, Eksta, Sanda, Hemse, Hablingbo, Östergarn, Gothem, Pärlan, Stenkyrka, När, Fardhem och Hoburg.
1968 lade Fardhem ner sin hockeyverksamhet, Roma hade tagit över. Kvar fanns nu bara nio seniorlag. Att jämföra med 37 klubbar 1956…
Roma – med lagledaren och pådrivaren Olle Norman i spetsen - hade några år tidigare värvat kanadensaren Tom Lemon (avled häromåret 87 år gammal) och nu började en ny era i gotländsk ishockey. Roma tog som sagt kommandot och på södra Gotland slogs Eksta, Stånga och Hemse ihop till Sudrets Hockeyklubb 1978.
Fortsättning följer, måhända har vi Visby Roma i allsvenskan inom några år. Och en ny Ishall.
FOTNOT: Det här är tredje artikeln i GT:s och Helagotlands serie om öns idrott på 50- och 60-talen. Tidigare har artiklar om bordtennisen och tennisen i Slite publicerats.