Marie Nilsson Lind (1961-2024)
1991 skrev hon texten till Benny Anderssons melodi, den som kommit att beröra ett helt folk: ”Se mig för här är jag, låt mig få komma nära” och sedan ”Min enda längtan nu och här, älska mig för den jag är”.
Och nog var det så, hon älskades för den hon var.
Som få andra drog hon fulla hus var än hon ställde sig på scen. Med barndomsvännerna i Ainbusk, senare med ”Mina drömmars band” och slutligen även som soloröst.
Men den tro hon hade på sig själv var aldrig särskilt stark. Det dåliga självförtroendet blev så småningom i det närmaste ett varumärke.
Men trots detta gick hon varje gång upp på scen och briljerade.
Sådan var hon, Marie. En sann estradör men som alltid kämpade mot sina inre demoner, men som sannolikt, tillsammans med övriga ainbuskar, var större runt om i landet än vi här på ön kunde ta in.
Marie Nilsson Lind och Benny Andersson har mer än 30 års vänskap bakom sig. Helagotland har varit i kontakt med Benny Andersson, som avböjer att lämna några kommentarer.
Marie Nilsson Lind bildade 1983 tillsammans med barndomsvännerna Annelie Roswall och Bittis Jakobsson gruppen Ainbusk. I den ingick även lillasyster Josefin, som gick ur tiden 2016.
De kom att erövra landet med shower som ”Händerna på täcket”, ”Raka lakan”, ”Greatest Tits” och ”More Amore”.
Sitt stora genombrott fick de en bit in på 80-talet då yuppie-eran ersatt 70-talets Grupp 8-rörelse. Då ställde sig bondbrudarna på scen med nätstrumpor och högljudda feministiska texter.
De omfamnades av Benny Andersson som kom att bli ett stöd under hela karriären.
Med tiden tog orken ut sin rätt, slitna av för mycket jobb gjorde de 2008 sitt sista gig som grupp på ett köpcentrum i Haninge.
”Rätt sorgligt egentligen med tanke på allt vi gjort” sade Marie i en intervju.
Marie Nilsson Lind blev Årets gotlänning 2019 för sitt sätt att göra något viktigt av sin syster Josefins död.
Så småningom fick Marie och Josefin luft under vingarna, påhejade av just Benny Andersson, och skapade föreställningen ”Systrarna Sisters”, drygt 50 fullsatta föreställningarna på Länsteatern på Gotland…
…innan allt tog tvärnit sedan Josefin Nilsson avlidit på skottdagen 2016.
Sedan dess har varje dag, enligt Marie själv, varit en kamp.
Trots det har hade hon kommit igång med musiken och skrivandet igen, med ”Mina drömmars band” tillsammans med Lee Gotvik, i Skärgårdsturnén där hon två somrar i rad seglat på skeppet Tre Kronor och senast återföreningen Ainbusk X3, där hon tillsammans med Annelie Roswall och Bittis Jakobsson fyllde kyrkorum på kyrkorum.
Hon skrev också för framtiden, bland annat jobbade hon med en föreställning för Länsteatern till hösten.
Inte minst fick hon känna nationell kärlek då hon medverkade i ”Så mycket bättre” år 2021 och där tolkade Daniel Adams Rays och Aviciis ”Somewhere in Sthlm”.
Hon kallade den ”Anropar himlen” och i sin text anropade hon verkligen många av de som finns där; ”Olle och Bowie och Cohen och Kristian från Borlänge”…och så klart sin egen Josa.
Nu är hon där själv, hos de många som hon älskade; Josa, Mangen (maken sedan 1999, Magnus Lind) och alla de andra.
Micke Lyander har länge fungerat som producent åt Marie Nilsson Lind, här med Lee Gotvik.
Jag tyckte om Marie mycket. Vi kom att lära känna varandra relativt sent, genom en intervju. Vår vänskap kom senare att fördjupas i samband med syster Josas död. Lite förmätet att skriva, kanske, när så många kände henne så mycket mer. Men ändå.
Jag skrev mycket om hennes sorg och den efterföljande debatten om mäns våld mot kvinnor.
Hon brukade kalla mig ”Magnus den andre”, hennes egen Mangen var naturligtvis alltid nummer ett.
Stolt och glad blev jag när hon valde mig att skriva texterna till den booklet som följde minnes-CD:n ”Josefin”, utgiven våren 2020, i samband med att boken "Josas bok – min historia" gavs ut.
Många gånger satt vi då i mitt vardagsrum och pratade om sorg och glädje, musik och turnéer…ja, om livet. Det var fina möten, jag kommer att leva på dem länge.
Ibland hördes vi av för att bara höras av, något mejl eller sms. Hon sände dem oftast på natten, 02:37 eller 03:11, ”Det är så lugnt och tyst då”, brukade hon säga.
Marie Nilsson Lind och Babben Larsson har känt varandra sedan det tidigare 80-talet och är i någon mån de mesta kända gotlänningarna i riket.
Nu finns hon inte mer, inga fler sms och tråkigare ändå: Inga fler sånger eller sanningar om tillvaron från den stora bok hon alltid bar med sig på scen.
Gotland och Sverige har mist en artist och textförfattare som krupit under huden på de flesta. Vännerna har mist en fin vän och den närmsta familjen har i sorg och saknad mist en älskad syster, moster och faster.
Marie själv har kanske slutligen fått ro. Vi kan bara hoppas att det är så.
Tack för allt, Marie, du fattas oss.