Pugh Rogefeldt under inspelningen av debutalbumet "Ja dä ä dä" 1969.
I oktober gav han ut sin senaste sång, den amerikanska 1700-talspsalmen "Rock of ages" som funnits på svenska sedan 1950.
I Pughs tolkning heter den "Fasta klippa": "Fasta klippa öppna dig, låt mig få en plats i dig", i slutet musikaliskt sinnrikt ihopkopplad med hans första stora sång, "Här kommer natten" från 1969.
Ett avsked till livet som därigenom omfamnar en hel karriär, ett avsked också till en stor och trogen publik som följt honom genom åren.
Pugh, eller Tobbe som han alltid kallats i bekantskapskretsen, har de senaste åren levt med en nervsjukdom som långsamt stängde ner kroppens funktioner tills allt till slut var över.
Pughs inflytande på den svenska rockmusiken är oomtvistat. Han var en banbrytare i dess rätta bemärkelse och den första som sjöng rock på det svenska språket.
Och som han gjorde det! Han tog vänsterfilen förbi hjärta och smärta och byggde istället sin egen värld med fraser som ”Fåren i kålen och sillen i dill, tisda på torsda och freda till jul”.
De raderna fanns i öppningslåten ”Love, love, love” på debutalbumet ”Ja, dä ä dä” från 1969.
Ingen hade någonsin hört något liknande. Det var folk, det var flum, det var funky och det var alltså först.
Och så där fortsatte det genom karriären, få artister har tagit så oväntade vägar som Pugh Rogefeldt. Han har valt de musikaliska stråk han själv velat gå, oavsett hur branschen trendat.
Pugh Rogefeldt under sin sista konsert på Gotland, i St Nicolai-ruinen sommaren 2019.
Bortom album som de 70-talshyllade ”Pughish”, ”Pugh on the Rocks” och inte minst ”Bolla och Rulla” – den med ”Hog Farm” och ”Dinga Linga Lena” – och vidare genom solokarriären och projektet Grymlings fram till de tolkningar av religiösa låtar han pysslade med innan sjukdomen som kom att ta hans liv var Pugh, så klart, en vanlig människa.
Förmätet är det att säga att jag kände honom när så många kände honom så mycket mer.
Men trots allt lärde vi känna varandra, först genom jobbet och sedan mer privat, via babysim inte minst. En tid plaskade vi i vattnet med våra då rätt nyfödda söner. Tobbe, som han ville att jag kallade honom, hade rosa badbyxor och var den ende vuxne som åkte i babyrutchkanan.
Det braket ekar än mellan kakelväggarna, trots att det gått mer är 20 år sedan dess.
Micke Lyander och Pugh Rogefeldt i Sandkvie-studion i Visby.
Tobbe och jag flyttade till Gotland ungefär samtidigt, runt skiftet 80-90-tal. Tidigt fokuserade han på att smälta in i det gotländska, spelade överallt för alla som bad honom. Ofta hängde livskamraten Borit med, hon har sett hundratals spelningar.
Han kom också att verkligen bli älskad av gotlänningarna.
Han var en man av folket. Vi träffades då och då i affären, där kom han i sina kortbyxor och så språkades vi en stund och plockade varor ihop.
Pugh Rogefeldt har genom hela karriären gått sina egna vägar.
Mest möttes vi, trots allt, i intervjusituationer. Det var aldrig några konstigheter, ett samtal för några korta ord och behövde vi träffas för en längre intervju så gjorde vi det.
Efteråt skickade ha ofta ett litet ”tack, det blev ju bra, det där!”.
En man med stor integritet, stort inflytande – utan honom kanske ingen Lundell, ingen Thåström, ingen Gessle – men också med stor värme.
Pugh Rogefeldt 1969
Kroppen började säga ifrån redan för flera år sedan. Det var något som inte stämde, till slut löd inte fingrarna när det skulle spelas gitarr.
När han gjorde sin sista spelning på Gotland, i St Nicolai-ruinen i juli 2019, spelade han inte gitarr alls, bandet var utökat med andra gitarrister, bland dem Jojje Wadenius, som även spelade på ”Ja, dä ä dä”.
På scen då också Hasse Tholin och Micke Lyander, hans närmaste gotländska vänner i musiken och medlemmar i Pugh Trio.
Det blev trots allt en särdeles kväll. Jag skrev i bladet ungefär så här: "Det här var en kväll om vilken man kommer att säga: Jag var där! "
Han var på väg ut på en jubileumsturné våren 2020, för att fira 50 år sedan debuten, men så blev det inte. En pandemi kom emellan och allt sköts framåt.
I juletid 2020 offentliggjordes det som i vänkretsen länge varit känt, genom en intervju i Dagens Nyheter.”Pugh har avslutat karriären”. Han hade utvecklat kortikobasal degeneration, den obotliga nervsjukdom som till slut tog hans liv.
Pugh Rogefeldt.
Nu är det över. Musik-Sverige har sorg, hans närmaste har sorg, men det är också en personlig sorg att Tobbe är borta. Jag tyckte om honom mycket.
"Fasta klippa" var det sista han lät höra om sig medan han var vid liv. Ett fint, starkt och värdigt avslut; "Hjälplös söker jag din ro".
Torbjörn Pugh Rogefeldt avled lugnt och stilla klockan 01.43 på Kilåkern i Slite där han vårdats en tid. Han blev 76 år.