Det kan inte beskrivas som en debatt. Företrädare för alla partierna i regionfullmäktige gick upp i talarstolen, den ena efter den andra, för att uttrycka hur eniga de är. Samlade står de bakom den skrivelse som skickas till flera olika regeringsdepartement, för att inskärpa hur viktig Gotlandstrafiken är för ön och att en prishöjning med kring 50 procent på ett år är mer än vad gotlänningarna borde tvingas uthärda. 7000 kan det kosta en barnfamilj från fastlandet att åka till Gotland i påsk.
Jag betvivlar inte att fullmäktigeledamöternas samstämmighet är uppriktighet. De så kallade Gotländska ståndpunkterna som tagits fram, om bland annat beskriver hur färjetrafiken bör vara beskaffad, har de ju (tillsammans med andra intressenter) redan tidigare enats om. Men den som plötsligt hade anmält avvikande uppfattning hade inte fått det lätt. Det ställs höga krav på enighet, egentligen på hela Gotland, när press ska sättas på regering och riksdag. Den som har egna synpunkter riskerar att utmålas som en svikare, vilket kan drabba även den som inte representerar något parti utan bara sig själv. Och det är ju i grund och botten osunt.
Jag begriper ändå varför det är så, speciellt i det här läget. Priserna i Gotlandstrafiken är redan för höga och än värre blir det i januari, men en höjning på omkring 30 procent. Enligt Karin Bergenås vid Trafikverket skulle Destination Gotland inom ramen för gällande avtal haft möjlighet att gå ännu längre och till och med dubblera priserna i trafiken. Men att det skulle kunna vara ännu värre tröstar ju inte, utan framstår snarare som ett hot för och mot framtiden.
Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) har tidigare tyckts försöka sänka förväntningarna på att staten ska kunna höja subventionerna mer än vad som redan skett – 200 miljonerna under 2022 och ytterligare 50 miljoner under 2023:
– Det man kan säga om det här avtalet som Trafikverket tecknat är att man inte kan göra vilka justeringar som helst eftersom det skulle kunna riskera att upphandlingen behöver göras om. Det vi har kunnat göra har vi gjort, och då handlar det om de tillskjutna medlen för 2022 och 2023.
Staten kan visst kompensera Gotland, om den vill, hävdade Eva Nypelius under måndags fullmäktigemöte.
Jag kan inte bedöma hur mycket existerande avtal begränsar regeringens handlingsfrihet, men om upphandlingen skulle behöva göras om så är det kanske inte det värsta som kunde hända. Nästa upphandling är redan i ett förberedande skede och det blir snart skarpt läge ändå.
Inför den upphandlingen saknas det inte hot. Region Gotland vill ha allt. Lägre priser. Trafik på två fastlandshamnar. Minst nuvarande hastighet. Och fossilfritt bränsle.
Det är inte så konstigt. Varje eftergift från Gotland sida skulle kunna användas för att sänka statens kostnader. Men samtidigt blottar sig ju Gotland för att det blir staten som väljer vad som får stå tillbaka, om den inte är beredd att låta kostnaderna fortsätta svälla i en alarmerande takt.
Efter att jag lämnat måndagens möte i regionfullmäktige och gjorde jag en avundsjukesökning på Bornholmstrafikken. Jag har skrivit om den förr. Jag avundas inte bornholmarna allt. Inte att behöva korsa Skåne i västöstlig riktning efter färjan eller att avsluta resan till Själland via en avgiftsbelagd bro. Men biljetter för under hundra (danska) kronor för fem personer och en bil framstår ju som en dröm. Och priserna tycks vara desamma i april nästa år som de är nu. Och ändå är Bornholmstrafikkens subventioner mycket mindre än Gotlandstrafikens.