Redan innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina stod det klart att säkerhetsläget i och runt Östersjön försämrats och Gotlands strategiska läge mitt i norra Europas viktiga innanhav blev plötsligt intressant igen för både politiker och Försvarsmakten. ”Hangarfartyget” Gotland skulle befästas.
2018 återkom P18 till Gotland och sedan dess har den militära närvaron stärkts successivt. Men inte helt utan problem för oss som bor på ön. Vi har bland annat läst om solceller som inte får sättas upp, bygglov som inte beviljas och fiskelägen som kan komma att konfiskeras.
Nu när Sverige efter mycket möda och stort fjäskande kommit med i Nato får vi veta att den militära närvaron på Gotland är för klen.
I en intervju i Financial Times berättar Ulf Kristersson (M) att Natoländerna anser att Gotlands militära försvar är för dåligt. Kristersson säger att just försvaret på Gotland kommer bli den första i raden av frågor gällande det svenska medlemskapet som kommer diskuteras inom Nato.
Men Kristersson är inte ensam om att påtala Gotlands betydelse för Nato.I samband med det högtidliga hissandet av Natoflaggan på P18, sa regeringens representant, äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje: ”Tidigare har man sett Gotland lite som det yttersta försvaret, nu blir det centrum för Nato i norra Europa”.
Björn Jansson, före detta regionråd på Gotland, skrev i sin senaste krönika att han minns när militären vaktade och kontrollerade de som tänkte åka till Fårö så att inga utlänningar smet förbi.
Själv kommer jag ihåg hur nervösa vi i klassen var under en utflykt på Fårö, då en av klasskamraterna inte var svensk.
Jag kommer också ihåg de stora skyltarna som fanns runt omkring på ön där den militära närvaron gjordes tydlig. Skyltar med texter på en mängd olika språk där det meddelades att utlänningar var förbjudna att vistas innanför de på skylten angivna gränserna.
Vad vi har att förvänta oss framöver, nu när hangarfartyget Gotland även ska bestyckas utifrån den centrala plats ön har i Natos försvarsstrategi, det vet vi inte. Men jag tror, eller befarar, att de problem som hittills uppstått inte är de sista för oss gotlänningar när Gotland förvandlas från en nästan helt avmilitariserad ö till en av Natos viktigaste bastioner.
Men det finns fler delar i regeringens prioriteringar som skaver. Försvarsförmågan är så mycket mer än den militära förmågan. Det visar inte minst kriget i Ukraina. Även det civila försvaret måste rustas upp för att ha samma uthållighet som det militära försvar. Men där ser vi nu hur regeringens politik i stället tvingar fram en nedrustning.
Det är uppenbart att Gotlands säkerhet ska höjas med vapen och ammunition, men det är inte samma sak som att gotlänningarnas säkerhet ökar. Vad jag hittills kan se är det snarare tvärtom. Om fienden vill ta Gotland så gör de det, men med ett lidande för civilbefolkningen som ökar med varje nytt vapen som transporteras hit.
Då borde också den civila försvarsförmågan, som ska mildra civilbefolkningens lidande, höjas i samma takt.
Sjukvården är en mycket viktig pusselbit för gotlänningarnas säkerhet och i dag är den långt ifrån den nivån som krävs vid en större kris eller i krig. Men medan miljarderna regnar över nya vapensystem och fler militärer lyser regeringens initiativ för att krissäkra den gotländska sjukvården med sin frånvaro.
Jag ser med trötta ögon hur gotlänningarnas vardag försämras i takt med den militära utbyggnaden. Men jag ser med stor oro på den prioritering som regeringen gör när de satsar på det militära försvaret av Gotland, men samtidigt rustar ner det civila försvaret och därmed försämrar säkerheten för oss gotlänningar.