Från Nacka och Stockholm till Barlingbo och Gotland, han har återvänt för att tyna bort, som han uttrycker det. Han har slagit läger på en plats där han en gång hade sina rötter och genom detta har alla minnen kommit åter.
DU&JAG
I en lång text i Tidskriften Vi, i december 2022, berättar Kjell om en av sina veckor som tv-kritiker.
Hur trädgården röjs från grenar som knäckts från hängpilen av den tunga snön, hur skogen röjs på fastigheten i Barlingbo som köptes vid återflytten till Gotland för två år sedan nu, hur han kör till stan för en sololunch på Jessens saluhall.
I denna långa betraktelse finns en central mening som tjänar som botten för hela den här intervjun.
Så här skrev han, Kjell:
”Lika tillfredsställande som det känns att vara tillbaka på Gotland, lika sorgligt är det att båda mina föräldrar gick bort i tron att jag var förlorad till fastlandet för alltid”.
För jo, så känner han det, säger han. Ett slags skuld över att han inte hade mer och tätare kontakt med dem under alla år.
– Vi sågs när det fanns skäl till det, sällan spontant. Nu hade vi kunnat hälsa på hos varandra hur mycket som helst, men det är för sent. Istället lämnade jag dem med känslan att ö-livet, och livet med dem, var för litet för mig.
Vi pratar om tillhörighet och rötter, om att komma hem. För här står han nu, med fötterna på barndomens mark men med huvudet i världen.
Eller om det är världen som han har i huvudet. Vi kommer dit.
Kjell Häglund
Kjell Häglund är skribenten, kolumnisten, publicisten och kulturkritikern som fick sitt genombrott genom att vara elak.
Jo, det är länge sedan, ett halvt liv, men faktum kvarstår. När han totalsågade Susanne Alfvengrens debutsingel ”När vi rör varann” (1985) i Gotlands Tidningars ”Rockrutan” väckte han samtidigt Lasse Anrells gillande.
Anrell var nöjeschef på Aftonbladet och värvade Häglund till Stockholm där fortsatte han att sabla ner skivor hej vilt men också att hitta och skriva gott om nya band, om han ansåg dem vara värda sina plus.
Så här sade han i en ”Hallå där”-intervju i GT 1987, då han nyligen flyttat till huvudstaden:
– Jag lyssnar på ungefär tio skivor om dagen, går på konserter nästan varje kväll, gör intervjuer. Jobbet är fritt och ingen har ålagt mig att vara mindre elak, redaktionen tycker tvärt om att jag varit för snäll.
När jag läser upp citatet för honom, där vi sitter i den nytillbyggda delen av det vitputsade trähuset närmast skogen, ursprungligen byggt för omkring 100 år sedan, skrattar han högt.
Skruvar på sig nästan, för det där är verkligen en annan tid. Blir sedan allvarlig:
– Jag höll på att tappa fotfästet av det där livet, det steg mig lite åt huvudet att vara igenkänd och hänga på krogen om kvällarna. Jag ville vara seriös men lika mycket var på lek.
…och året därpå fick han sitt första barn, ytterligare ett år senare separerade han…och flydde därefter, det var 1991, under några månader till Japan.
Kjell Häglund i en intervju i Gotlands Tidningar 1987 sedan han nyligen lämnat Gotland för Stockholm och Aftonbladet.
För att hitta sig själv, kanske. Inse sina narcissistiska drag och vad de gjorde med honom och i efterhand även inse det ansvarslösa i att plötsligt försvinna från en två-åring som undrade vart pappa tagit vägen.
Åter i Sverige, glad att åter höra svenska språket, var det tydligt: Han behövde ett fast jobb, ramar att hålla sig inom för att inte sväva ut.
– Japan blev en nystart, jag kände att jag aktivt måste motarbeta mina narcissistiska drag. Jag trivs inte med mig själv om jag ger efter för dem.
Men du, att slå igenom genom att vara elak!
– Den generation som finns i media i dag minns knappast Alfvengren-grejen, det kan jag tycka är skönt. Men jag är svag för den anglosaxiska traditionen att inte linda in kritik. Jag kan fortfarande älska att såga saker. Jag ångrar ingenting, men ibland gick det kanske lite för fort.
Kjell Häglund
Och därmed stänger vi den dörren. Eller nej, förresten, vi håller den alltjämt lite på glänt och skissar med några snabba pennstreck karriären:
Efter Japan-äventyret tog han, i enlighet med sina insikter, jobb på tidningen Vi föräldrar. Senare blev det Magazine Café och Residence, i dag verkar han inom content-branschen och arbetar med kommunikation och publicistik inom skol- och lärarsfären.
Parallellt med detta var han på 90-talet del i att starta tidningen Pop, den han kallar ”den perfekta kulturtidskriften”, där han kunde skriva nästan hur fritt och långt som helst.
Precis som när han i dag bedriver tv-kritik i sitt digitala veckoblad ”tvdags”. Just hans tv-tittande är omskrivet i många media, hur han plöjer serie efter serie, inte sällan på speedad hastighet.
Men det pratar vi inte om här, han tycker sig ha gjort det till leda.
”Skönt” säger han när jag föreslår att ämnet för intervjun istället är hemmahörande och rötter.
Med detta sagt säger han att han alltid haft som mission att tänja gränserna för den klassiska tv-kritiken, bland annat genom att placera in sig själv i kontexten.
– Det finns nog ingen som skrivit så mycket om att gråta vid en tv-serie som jag. Det är något med det mediet när det görs riktigt bra, med det kollektiva skapandet av bilderna, miljöerna, mångfalden av erfarenheter och berättelser som kommer ut ur ett riktigt kreativt produktionsteam som träffar mig rakt i hjärtat. Men att genom intervjuer få en identitet som tv-tittare…det kan jag vara utan.
Kjell Häglund ser ibland ohemult mycket på tv och ger ut ett veckorblad med tv-kritik kallat "Tvdags".
Så här skriver Kjell i texten om sin vecka i Tidskriften Vi:
”Pappa kommer körande. Han är visserligen död. Men jag ser honom köra in hos oss titt som tätt. /…/Jag ser deras gamla Volvo framför mig på grusvägen, pappa vill se hur det går med husrenoveringen, mamma pratar om odlingarna…en sekund senare har de åkt igen”.
Så nära har det förflutna kommit, så närvarande är det.
I 34 år bodde han i Stockholm, de två senaste decennierna i Nacka. I början fanns där en lantlig känsla, med tiden har det mest blivit trångt och biltätt. Skurubron har fått dubbelt så många filer, trafiken är massiv.
Dessutom saknade han, säger han, mot slutet sammanhang. Inga föräldramöten i skolan, inga fotbollsträningar att skjutsa till.
Samtidigt som han älskade att ta sig in till stan, se AIK på Hovet, gå på bio, teater, restaurang, skrämdes han av tanken att bli gammal där. När pandemin kom och med den tvånget att jobba hemma fick Nacka allt mindre syfte och relevans.
Stefan, Magnus och Kjell, tre bröder som växte upp i Roma för rätt många år sedan nu.
Det var dock Moa, hustrun sedan 23 år, som drev på att flytten till Gotland blev verklighet. Hon är bördig från Nacka men har en bakgrund på ön, dessutom hade familjen varit i Burs, där de har en stuga, flera månader varje sommar.
Hustrun är nyligen njurtransplanterad, men under pandemin var eftersökandet av en kompatibel njure ännu igång och instängd i huset, känslig för infektioner, höll hon på att gå upp i limningen.
Därför inköptes det vita trähuset i Barlingbo socken i augusti 2021.
Samtidigt som hustrun fick ett nytt organ i kroppen packade Kjell 120 flyttkartonger och livet, deras gemensamma liv, kunde ta en ny riktning.
I dag arbetar hon som specialpedagog på tre kommunala skolor, far omkring, träffar folk. Rollerna är ombytta, nu är det Kjell som arbetar i hemma i ensamhet och har maten klar när frun kommer hem
Ibland åker han in till stan, tar en lunch, gör ärenden, går längs gränderna han gick då han blev den han är, staden där han gick i gymnasiet, hade sexdebut, startade band och rumlade mellan klassrum, kaféer, pubar och replokaler.
– Bara känslan av gatstenen under fötterna frambringar minnen jag trodde att jag glömt. För jag älskar verkligen att bo på ön igen. Men det där storslagna mottagandet som jag tänkte mig när jag flyttade hem…det kom aldrig.
Mottagandet?
– Ja, skrattar han, det gör han ofta, skrattar. Ja, jag förväntade mig ett glatt mottagande, ”nu är han hemma igen!”. Men det var som när jag kom från Japan, jag var glad att vara tillbaka, log mot folk…men ingen log tillbaka.
Här är han nu, i det förflutna och i nutiden, som två parallella världar. Det finns ytterligare en parallell värld, hans ständiga vistelse i vad som händer i vår samtid, i Polen, Slovakien, USA…oron för vart världssamfundet är på väg.
Men först: Roma.
Låt vara att han tillbringade en stor del av sina sena tonår i Visby där han alltså gick i gymnasiet, skrev pop i GT och spelade med bandet Biljardakademin.
Men i begynnelsen finns Roma, det lilla brukssamhället som sitter så djupt inom honom, han har upptäckt det nu. Det står ett skimmer kring de där uppväxtåren.
De föräldrar han tog så för givna, Ingegerd och Leif, finns inte längre i livet, bara i hans tankar. Han ser pappa i sin gamla Volvo och gång på gång upplever han det förflutna.
Stefan Wesley, Ulrica Wesley, Mats Forslund, Rutger Langland och Kjell Häglund i samband med en spelning med Biljardakademin 1985.
Längs vägen mellan Visby och Roma, den han åkt tusentals gånger, kört med sin Zündapp, den som pappa fick meka med. Längs gatorna i samhället, de han nu krypkör och minns. Besöken på ”Pressan”, han har åter börjat kalla Pressbyrån så.
– Det gjorde vi när jag växte upp, nu använder jag uttrycket igen, det bara kom. ”Pressan? Vadå Pressan?” sa hustrun. Visst är det märkligt. Och att vi bor så nära, det är bara några kilometer dit.
Kjell tog körkort först för fyra, fem år sedan, i samband med att hustrun blev allt sämre.
– Men det är också en sorg att jag väntade tills nu. Pappa övningskörde med mig när jag var 18 men var nog rätt besviken på att det inte blev mer än så.
Om han gjort det, om föräldrarna varit vid liv, om och om och om, om de fått klart för sig att ö-livet inte var för litet…det finns så många om…
– Då hade jag kanske fått det där mottagandet när jag svängde in på gårdsplanen hos dem. Nu får jag nöja mig med att titta däråt varje gång jag åker förbi.
Roma vann division 3-serien på Gotland säsongen 1970-71, redan då, i barnaåren, brukade Kjell Häglund se matcherna påp Klosterrinken.
Han var rotad i Nacka, Kjell. Slet upp rötterna i förtid. Han kommer inte att slå rot på Gotland, så känner han det. Däremot bor han på en plats där han har varit rotad.
Snarare har han slagit läger. Han väljer det ordet. Slå läger i kontrast till att slå rot. Boendet är kanske flyktigare än han först velat tro.
Han jobbar ännu på att komma in i samhället; älskar att ha en nygammal vardag att återknyta till, stöta ihop med gamla kompisar, byta några ord.
Känslorna är så dubbla. Samtidigt som det känns, säger han, som att han aldrig lämnat Gotland med tanke på de långa somrarna här, känns det inte som han helt återvänt.
– Snart två och ett halvt år, jag har inte riktigt landat i det än. Ändå är allting så nära, biografen i Roma där jag såg alla Mel Brooks-filmer, alla tv-serier, ”Alias Smith and Jones”, ”Columbo", Klosterrinken där jag såg ishockey.
Minnen han inte tidigare haft kontakt med, det har han nu, när han krypkör genom barndomen. Det är starkt, och det är på sluttampen.
Nästa år fyller han 60, allt tydligare blir det att livet är ändligt. Allt han levt för, haft i sikte, velat nå fram till…
…att den där romanen som är på sjätte genomskrivningen nu skulle ges ut med buller och bång, att han någon gång skulle nå en förlösning, vilken som helst, kanske det där stora mottagandet…
– Allt det där är upplöst nu, alla projekt, de kan bli av eller inte, men här har jag återvänt för att tyna bort, ibland slår mig den tanken. Det ska köpas härdsalt på Biltema, beställas golvlister…vi går som de där pensionärsparen man såg när man var ung, de som var i obestämbar ålder mellan 50 och döden.
Många suddiga och glömda minnen har kommit till liv sedan Kjell Häglund flyttade åter till sin uppväxts jord, villakvarteren i Roma, "Pressan", bion med alla Mel Brooks-filmer och den breda vägen till Visby som han åkt tusentals gången.
Men samtidigt. Säger han. Samtidigt är förändringen i sig livgivande. Att bryta upp och börja om, det går alltid att göra en nystart.
Är du överraskad att de här känslorna och alla minnen dykt upp och kommit så nära?
– Nej, snarare är det tråkigt att jag är ur fas. Nu känner jag närheten till det förflutna, samtidigt är föräldrarna borta. Jag har så mycket jag hade kunnat ge tillbaka.
…och faktum är att den där längtan åter till ursprunget kunde skönjas redan i den där ”Hallå där”-intervjun från 1987:
Har Gotland någon chans mot Stockholm?
– Jag saknar faktiskt ön ganska mycket, när jag var hemma senast kändes det vemodigt att åka därifrån. Jag skulle hellre gå och se Roma Hockey än på konserten med The Cure ikväll.
DU&JAG, Kjell Häglund.
Vi går ut sedan, en stig in mot skogen, löven väntar på att ta eld, här går han med poddar i öronen. Huvudet i världen och världen i huvudet, besatt av det som händer omkring oss och av den globala polariseringen.
Senast valet i Polen som han följt i detalj och fortlöpande kommenterat på sociala media-plattformar.
– Jag lyssnar på allt jag kommer över, somnar och vaknar med världens dramatik i öronen, läser mängder med böcker…jag är otroligt oroad över utvecklingen i världen just nu, det tänker jag på mer än något annat. Jag kan inte få ro från det.