Under krigets två första veckor valde nästan tre miljoner ukrainare att fly.
Tidigt på morgonen den 24 februari 2022 inledde Ryssland en militär invasion av Ukraina och invånarna i flera av landets städer vaknade upp till sirener och explosioner. De kommande dagarna kom rapporter om kraftiga strider på flera platser i landet, och miljontals ukrainare flydde sitt hemland för att söka trygghet i andra delar av Europa.
En av dessa var Olena Kurlova, 42, som tillsammans med sin då 4-åriga dotter Sasha fick hjälp av sin gotländske vän Benny Hallgren att lämna hemstaden Odessa, där även Benny bodde. Den 29 februari lämnade de sina hem, och några dagar senare anlände de till Gotland och Roma, där de inkvarterades på Roma Brukshotell. Redan några dagar senare träffade Helagotland.se Olena för första gången.
– Benny ringde och sa att jag måste rädda mitt och min dotters liv, att vi behövde fly. Jag var förvirrad först, jag blev paralyserad. Sedan var vi helt plötsligt på flykt, sade hon då.
Benny Hallgren och Olena Kurlova på Roma Brukshotell i våras. De blev vänner när de båda bodde i Odessa.
Nu har det gått ett år sedan Rysslands invasion inleddes, och Olena och Sasha Kurlova bor fortfarande kvar i Roma. Tillsammans med 28 andra ukrainska medborgare lever de sina liv på Klostergården, och Olena beskriver gruppen som en enda stor familj.
– Alla hjälper varandra, och vi har väldigt bra sammanhållning. Här är vi inte deprimerade, och med tanke på att vi själva varit med och gjort i ordning huset så känner vi oss hemma här, säger Olena.
”Här i Sverige ser man i folks ögon att de förstår vår situation och vill hjälpa till”, säger Olena Kurlova om det bemötande hon fått från svenskarna sedan flykten från Ukraina.
För det var precis så det gick till när de ukrainska flyktingarna var tvungna att lämna brukshotellet i maj förra året. Tillsammans med Benny Hallgren så lade de hundratals arbetstimmar på att renovera och måla det gamla äldreboendet så att det blev beboeligt och inflyttningsbart innan sommaren.
Sedan dess har många av kvinnorna som bor där lyckats skaffa jobb, och barnen har börjat i förskola eller skola. För Olena, som är en av få som kan engelska, ägnas dock hela dagarna åt att hjälpa de andra som bor på Klostergården.
– Jag är upptagen hela tiden, och jag förstår inte riktigt hur tiden kan gå så fort. Alla behöver hjälp med olika saker, och när jag går upp på morgonen står det i princip folk i kö för att få hjälp att översätta brev de fått från någon myndighet eller liknande. Jag är glad att jag kan hjälpa alla, men det tar mycket tid.
”Såklart jag gillar det”, svarar 5-åriga Sasha, med viss översättningshjälp av mamma Olena, på frågan om hon gillar att gå i förskolan i Roma.
Olena berättar att hon även hjälper till att köra folk till lasarettet i Visby, då hon förutom sina språkliga kunskaper, är en av få som har bil.
– Jag har varit där så ofta att jag tror att hela sjukhuset känner igen mig vid det här laget, säger hon med ett skratt.
Skulle du önska att du kunde hitta ett jobb här på Gotland?
– Ja, gärna. Men jag var advokat i Odessa, och det är i stort sett omöjligt att jobba som det här eftersom jag inte kan svenska, och ännu mindre kan jag det juridiska fackspråket på svenska som krävs i yrket. Jag försöker istället göra det jag kan för alla andra här på Klostergården.
I slutet av mars återvände Olena Kurlova till hemstaden Odessa för att hämta sin mamma Liliya och pappa Alexander. Båda bor nu på Klostergården i Roma.
Under året som passerat har Olena Kurlova varit tillbaka i sitt hemland vid tre tillfällen. Första gången hämtade hon sina föräldrar och sin syster från Odessa, och utöver det har hon varit där en gång i somras och en gång i januari. Den senaste gången besökte hon dock en hemstad som hon knappt kände igen längre.
– Det var helt strömlöst i staden, och jag kände mig inte hemma i Odessa längre. Jag vet inte när jag åker tillbaka igen, och jag kände när jag åkte därifrån att det nog var sista gången jag var i Odessa på ett bra tag.
Hur följer du krigsutvecklingen här från Gotland?
– Jag vet faktiskt inte så mycket, och det beror inte på att jag inte är intresserad. De nyheter vi kan följa från ukrainska medier innehåller så mycket propaganda, så man vet inte vad som är sant. Vi får såklart en del nyheter av vänner och bekanta, och det är sällan några bra nyheter.
Olena och Sasha Kurlova har nu bott i Roma i nästan ett år. Den 24 februari inledde Ryssland en invasion mot Ukraina, och den 29 februari anlände mor och dotter till Gotland.
På frågan hur Olena gillar Gotland och Sverige så håller hon inte igen med hyllningarna och kärleken till svenskarna i allmänhet, och gotlänningarna i synnerhet.
– Svenskarna är så snälla, och vi alla älskar att vara här. Sverige kanske inte kan hjälpa bäst rent ekonomiskt eller på myndighetsnivå, men människorna är verkligen helt fantastiska. Ingen av oss vill åka härifrån, och jag har på riktigt inte mött en enda elak människa här.
På Klostergården i Roma bor i dagsläget 30 ukrainska flyktingar. Några av dessa är Valentina och Tatiana, som precis som Olena Kurlova flytt kriget i deras hemland.
Just det sistnämnda är inget hon på något sätt tar för givet. Olena berättar om en väninna som flydde till Tjeckien när Rysslands invasion av Ukraina började.
– Hon har berättat att de blir så dåligt behandlade där. Folk kallar dem för tjuvar, svär åt dem och säger åt dem att åka tillbaka dit de kom ifrån. Här i Sverige ser man i folks ögon att de förstår vår situation och vill hjälpa till. Svenskarna är bäst.
92-åriga Alexander Kurlov berättar att han njuter av den friska luften och det rena vattnet i Sverige. Här tillsammans med sin fru Liliya.
Känner du dig lycklig här?
– Det är såklart svårt att känna sig lycklig med kriget som pågår. Men jag känner en glädje och ett lugn över att jag kan vara här med mina föräldrar och att vi är trygga.
Det är tydligt att Olena är tacksam över hur hon och hennes landsmän tagits emot på Gotland, och hon hyllar allt från den gotländska sjukvården till förskolan i Roma. Hon säger även att Gotland både är vackert och en bra plats att bo på.
– Jag ser fram emot att någon dag komma hit som turist. Det är något jag verkligen hoppas kommer att hända, för det innebär att det blivit fred i Ukraina att vi alla kunnat återvända hem.
”Vissa dagar vill Sasha inte gå upp ur sängen, men när jag nämner förskolan för henne flyger hon upp”, säger Olena Kurlova. På bilden leker Sasha med Slava och Ana.
Vad har du för drömmar om vi blickar ytterligare ett år framåt i tiden? Tror du att du är kvar här i Roma då?
– Jag hoppas såklart på fred och att vi om ett år har kunnat återvända till våra hemland. Och om det blir så kommer vi aldrig att glömma hur snälla och välkomnande svenskarna varit mot oss. Det kommer att pratas om det i generationer, det kan jag lova.