Mikael Rickfors
DU&JAG
Om det gjordes en ”Följ i Rickfors fotspår”-guide på Gotland skulle den bland annat gå via Högklint, Burs, Grymlings gård i Eksta förstås, men också till några av honom välbesökta vattenhål i Visby innerstad.
Vi ska följa längs den där tänkta guiden idag.
För han har en del av sitt hjärta på ön, Micke.
På lördagen stämmer han åter gitarren på en gotländsk scen, med sin trio och som toppnamn på Visbyfestivalen i Visby hamn.
Men här pratar vi om det där andra, bland annat om de sex 90-talsår då han bodde på Sudret och vilka spår de satte i honom.
Däremot ställs inte frågan: ”Du är 73, vilken drivkraft gör att du fortfarande håller på?”.
Motsvarande fråga fick han dock i rocktidningen Schlager 1983. Och då var han bara 34 och med den tidens mått uppenbarligen en åldring. Vi ska återkomma till vad han svarade.
Micke Rickfors har sin givna plats i den svenska rockhistorien. Grabben från Stockholm som satt i pojkrummet med örat mot transistorn och drömde om de stora scenerna och vars röst senare tog honom ut i världen.
Rösten ett varumärke, ”When a man loves a woman”, Percys Slegde-covern, du kan höra den inom dig, en aldrig skolad pipa, en enda lektion i tonåren, det är allt.
Han minns drömmarna så tydligt, ända hit.
– Jag ville synas, finnas. Ett stort bekräftelsebehov. Jag låg där i mitt rum och fantiserade om smattrande applåder.
Det var sent 50-tal och småningom tidigt 60. Mest diggade han enmansblues, Lightnin’ Hopkins och andra ensamma män med gitarr.
När Beatles och Stones sedan slog igenom, de som golvat så många, tyckte Micke mest att de förstörde musiken.
– Men den åsikten kom jag att revidera sedan, skrattar han. Nu älskar jag Beatles.
I en lång intervju i tidningen Schlager 1983 berättade Rickfors att han letar efter "det där".
Han kom ju med tiden, i tidiga 70-talet i sina unga 20-år, via skivdebuten med bandet Bamboo att sjunga i Beatles största konkurrenter – The Hollies. Under hans två år i bandet hade beatlarna för all del lagt ner, men konkurrensen var trots det skarp.
Men att det alls blev musik, var det givet?
Ja, det var nog det, berättar han via telefon från hemmet långt ut på Värmdö. Men också i självbiografin ”Inte bara vingar för pengarna”, utgiven 2017.
– Pappa var jazzmusiker och spelade kontrabas, mamma spelade piano, morfar sjöng i OD-kören, så det fanns liksom inget val. Det var alltid musik i hemmet.
Han startade sitt eget första band, Mickes skiffelgroup, när han var tolv. Till den allra första spelningen kom det precis så mycket folk. Tolv personer. Applådernas smatter var försumbart, men det skulle komma att förändras.
De vaga tankarna på att bli designer eller arkitekt slogs helt ur hågen.
Micke har fram till idag släppt tolv soloalbum, två med Grymlings och lika många med engelska The Hollies. Han är känd för hits som ”Vingar”, ”Vart tog alla vilda kvinnor vägen?”, ”Tender Turns Tuff” och inte minst Grymlings-spåren ”Kan du förstå vad som händer” och ”Där gullvivan blommar”.
Icke att förglömma duetten med Susanne Alfvengren från 1987; ”Som stormen river öppet hav”, ledmotiv till filmen ”Om kärlek” med bland andra Sven Wolter i rollistan.
Susanne som även hon kommer till Visbyfestivalen på lördagen.
– Och vet du, säger Micke som den här intervjun görs. Så lustigt, bara häromdagen fick jag en förfrågan av en spansk artist att sjunga in den som duett. På spanska! Hon skulle skicka texten, sa hon. Vi får väl se hur det blir med det.
Mikael Rickfors hade Kee Marcello på besök i studion på Grymlings gård i tidigt 90-tal.
Vi ska till Gotland nu, det här är ju bevars en lokaltidning.
För han hade varit ute och snurrat i världen, Rickfors. The Hollies-åren, de efterföljande som soloartist där han rest längs landets alla vägar…
– …och jag var både sliten och rastlös så jag hyrde en kåk på Högklint, det kan ha varit 85-86-nångång. Det var första gången på länge jag kände ett visst lugn.
Så kom han att upptäcka en annan sida av den ö där har redan tidigare förstås gjort en hel massa konserter.
Vad var det för typ av lugn, minns du?
– Nja, jag vet inte…jag kände att jag kunde andas, det var något som stämde, bara.
Kanske fick han tid att reflektera, det hade snurrat så fort, nu stannade klotet för en stund. Reflektera över Hollies-tiden, inte minst.
Det märkliga i att han, grabben från pojkrummet, hamnade i ett världsband. Ständiga turnéer på stora arenor; England, USA.
Som han uttryckte det i nämnda Schlager-intervju från 1983:
– Från att ha stått på ett danshak och spelat dansmusik till att åka limousin och Rolls Royce och ha chaufför. Det tog flera år efter att jag slutat i Hollies innan jag blev av med de där manéren. Man blir alltid behandlad på ett speciellt sätt, som en Star. Speciellt i Amerika. Man får en jävligt krokig syn på andra människor som bara springer och fjantar runt omkring en. Det är farligt om man inte är mogen för uppgiften.
För inom honom fanns det, och till dels finns, en blyg man bakom rockmasken.
Och så är det väl för de flesta av oss, utsidan döljer alltid en insida.
Kee Marcello och Mikael Rickfors i Rickfors studio på Grymlings gård i Eksta i början av 90-talet.
Nåväl, vi tar det lite kronologiskt här, för 1988 gjorde han sitt enda soloalbum på svenska, ”Vingar”. En riktig dunderhit, inspelat hos Micke Lyander i Sandkvie-studion, som då var belägen i Öja.
Det finns ingen (nåja) som inte hört den låten.
– Jag minns jag hyrde ett hus i Burs under den perioden och åkte in till studion om dagarna. Det var jävligt läckert.
Kanske var det de där anhalterna – Högklint och Burs – som gjorde att han så småningom, 1989, köpte Grymlings gård i Eksta.
Han tänker att det var så, är så. För att han och familjen behövde det.
Annars är det ju inte givet att man blir mindre rastlös av att som storstadsmänniska flytta ut på landet, tänker jag?
– Nej, så är det kanske. Men jag hann aldrig vara rastlös på gården, det var fullt med folk hela tiden, ungar och grannar vi lärt känna, lamm, hästar, katter och hundar och ett evigt spikande på huset.
För det finns alltid en baksida av idyllen, eller hur?
– Ja, haha, det gör ju det, det är aldrig så att något någonsin blir färdigt. Det finns alltid att göra. Och så höll vi på med musiken också.
Pugh Rogefeldt och Mikael Rickfors i tidigt 90-tal.
Men mest var det ändå framsida. Som när herrarna från byrådet kom till gården och frågade om han ville spela på Djupviksfesten.
– De undrade hur mycket jag skulle ha betalt, jag sa "jag gör som prästen och tar tiondet".
De återvände med ett evenemangskontrakt som inte liknar något han sett varken förr eller senare:
– Det stod att jag skulle få betalt i potatis, jordgubbar, lammkött, griskött och Gotlandsdricke. Det gällde i två år och jag fick det i samband med olika högtider, skrattar han åt minnet.
Just Grymlings är också det ett givet namn i den svenska rockhistorien, ty gården gav ju 1990 namn åt den svenska supergruppen med Rickfors, Pugh Rogefeldt, Magnus Lindberg och Göran Lagerberg,
Första albumet spelades in under den soliga Sudret-sommaren.
Pugh Rogefeldt, som i dag avslutat karriären på grund av sjukdom, har i tidigare Du&Jag-intervjuer berättat om den kreativa lyckan den där kvartetten skapade tillsammans.
Rickfors håller med, det var en särdeles tid:
– Det blev en egendomlig kemi där på gården. Vi kände inte varandra särskilt väl, vi fyra, men det flöt så fint. Inte minst med hjälp av Lasse Lindbom, som producerade och är en mästare på att få folk att dra åt samma håll. Vi fick vi till några bra låtar samtidigt som barn och mammor och mormödrar sprang runt där på gården. Det var fint att ha varit med om.
Så jo, han håller den tiden högt i sin karriär.
Kee Marcello och Mikael Rickfors
Och även om mottagandet av recensenterna var svalt – gubbrock som luktar koskit står sig inte högt i Stockholms klubbvärld! – så älskades de av publiken.
Och det är, trots allt, det som är huvudsaken.
Micke och Pugh fortsatte sedan att musicera tillsammans. De gjorde tre, fyra turnéer ihop och inte minst gigade de på Snäck, vars nöjesdel en tid drevs av Rickfors.
I dag finns det som kallades Rickfors bar – en lång silvrig sak – i gamla bilmuséet i Bro sedan dess nuvarande ägare köpt den och alla andra Snäck-attiraljer, i samband med auktionen inför rivningen av nöjes-Snäck hösten 2020.
På senare år har de inte haft kontakt, han är dock uppdaterad på läget med sin gamla kompis sjukdom.
Det är ju så, också hjältar blir gamla. Vissa faller ifrån tidigt, alla gör det så småningom. Grymlingen Lindberg är borta, Ola Magnell har också lämnat in. Magnell som Rickfors turnerade med sommaren 2019 och då bland annat besökte Warfsholm i Klintehamn.
– Ja, vad ska man säga. Det är så det är. Det är många man spelat genom åren som man saknar. Man får vara glad så länge man hänger med.
Sist jag såg dig, på Warfsholm just, gick du med kryckor och meddelade att ”my stagediving-days are over”. Hur är det med kroppen.
– Den är okej, men man är väl ingen sprinter precis. Just då hade jag gjort en höftoperation, det var anledningen till kryckorna.
Jag minns att du pratade med en hel del folk i pausen. Har du många gamla kompisar på ön?
– Jodå, jag har fortfarande kontakten med en hel del. Inte varje dag kanske, men ibland. Det är kul. Om jag hinner när jag är på Gotland försöker jag alltid åka till Eksta och titta på huset, de har gjort det så fint, de som har det nu.
Hur länge sedan är den tiden, förutom att det är 30 år?
– Det är ganska avlägset ändå. Men ibland dyker vissa händelser upp, stämningar i studion och vid matbordet. Det är en av många saker som format mitt liv.
Mikael Rickfors, Ola Magnell, Louise Raeder och Jonatan Stenson på Warfsholm sommaren 2019.
I sex år varade hans permanentboende era på södra Gotland. Sedan drog, som han uttrycker det, ”de mörka molnen in från norr” och flyttlasset gick åter till Stockholm.
Och apropå att det ”format hans liv”. Kanske har Eksta-åren betydelse för att han numera bor försvarligt långt ut på Värmdö-landet, öster om Stockholm.
Landsbygd, tre-och-en-halv mil över broar och fjärdar in till Stockholm.
Ungefär samma sträcka som mellan Eksta och Visby, fast utan broar undantaget den över ån i Västergarn.
Är du i stan någon gång? Stockholm, alltså?
– Nej, jag tänkte faktiskt på det häromdagen, fan så länge sedan jag satt och njöt på en uteservering. Det måste vara fler år sedan, men det blir inte av längre. Man prioriterar andra saker. Vi har det lugnt och skönt här, sköna grannar som vi hänger med, vi lagar mat ihop ibland. Då behöver jag inte in till stan.
Du var vildare förr! Hur vild var du?
– Lite vildare kanske, men de som tror att jag varit sjövild tror fel, skrattar han.
Har du slagit sönder något hotellrum?
– Nej, faktiskt inte. Men jag har varit på väg.
Berätta.
– Det var en av alla USA-turnéer, du vet, man åker runt månad efter månad, till slut blir allting nästan artificiellt, då var jag på väg att slänga ut en tv en gång bara för att något skulle bli ”på riktigt”, men jag hejdade mig. Och det var kanske lika bra.
DU&JAG, Mikael Rickfors.
Sommaren har varit fylld av turnerande. Ofta med trion, även Louise Raeder och Jonatan Stenson. Akustiskt, precis som de senaste tio, tolv åren. Rockandet är passerat. Vilket, poängterar han, inte behöver betyda att det blir stillsamt.
Studioarbete håller han på ett minimum, att turnera är däremot lika roligt som någonsin förr.
– Samspelet med publiken men inte minst samspelet på scen med andra musiker, det blir aldrig lika kväll efter kväll och gör att låtarna får liv även för oss.
Till sist, Micke, den där ”Följ i Rickfors fotspår”-guiden, var passerar den i Visby?
– Det är många ställen, jag gillar att strosa där. Men restaurangen Lindgården gillar jag och det där fiskstället, Bakfickan heter det va? De får nog också ingå. Och kanske Fårö? Jag spelade på Kuten i somras, oannonserat…vilket ställe!
Och ännu mer till sist: Frågan ”du är 73, vad driver dig att fortfarande hålla på?” ställdes alltså aldrig under den här telefonaren.
Men motsvarande fråga fick den då 34-årige Rickfors i tidningen Schlager för snart 40 år sedan. Svaret:
– Känslan att sjunga. Bara att få sjunga är skönt. Spela. Känslan att göra någonting, det är en kick jag inte skulle kunna vara utan. Anledningen att hålla på är att man letar efter det där…”nu har jag det”. Jag har givit mig fan på att hitta det där jag söker.