Tobbe Stenbom
DU&JAG
Visby lasarett den 2 september 2022. Efter närmare en vecka utan att få i sig ordentligt med mat, svårt med sömnen, närmast dödsångest och allmän olust i kroppen läggs Tobbe in på IVA, intensivvårdsavdelningen.
Läget är akut, njurfunktionen är hårt ansatt och aktiviteten bland personalen hög.
Stenbom själv är närmast apatisk.
– Jag var aldrig medvetslös, även om läkarna sa att jag borde varit det. Jag hängde med på vad som hände men var totalt utan ork.
En hel månad blev han kvar på lasarettet, han som tänkte att det kunde vara bra med en koll och sedan komma hem.
En vecka tidigare hade han genomfört sitt drömlopp, Ultra Trail of Mont Blanc, det vill säga 17 mils löpning och 10 000 höjdmeter på Europas högsta bergs sluttningar och på delvis knaggliga alpstigar.
Ett kraftprov på över ett dygn med endast korta pauser. Stenbom tog sig i mål på 38 timmar, 48 minuter och fyra sekunder.
En slagen hjälte men ändå vid gott mod, trots att benen knappast bar den allra sista biten.
Vi ska återkomma till allt det där.
Tobbe växte upp i Ala, alltid i rörelse, hockey och fotboll, cykeln till Roma för en halvtimme tennis, till Ljugarn för en Puckstång.
Så småningom hamnade han i restaurangköket sedan han som 14, 15-åring hängt med en bekant in bland köttbullarna på Gotlandsbåten. Det tände en gnista som gav extrajobb på Isola Bella under gymnasietiden och sedan ut i Sveriges och Europas kök.
I Göteborg hamnade han hos Leif Mannerström som då drev krogen ”Sjömagasinet”.
– Färsk hummer, pilgrimsmusslor, jag var 22, mycket var nytt och jag var yngst av alla. Det var ett tufft stresspåslag i början, men det tror jag att jag har nytta av idag.
Hur då, menar du?
– Att man måste stå på som fan, inte fuska, måste vara uthållig och göra klart, jo, jag kan koppla det till löpningen. Där funkar inga genvägar, jobbet måste göras. Har jag påbörjat något vill jag också ta det i mål.
Tobbe Stenbom i Chamonix dagen före ultraloppet Ultra Train of Mont Blanc.
De där nyss skrivna citaten är från en tidigare intervju, gjord sent i augusti inför avresan till franska Chamonix.
Vi pratade då om förväntningarna inför superloppet. Att han inte skulle ta sig i mål fanns inte på hans inre karta.
Dock hade han en, som han sade, stor portion ödmjukhet.
– Tricket är att njuta av att faktiskt vara där, att få delta i det lopp jag drömt om och planerat för så länge. Att dela upplevelsen med andra löpare och de som följer med som stöd, det är stora insatser men också stora känslor det handlar om.
Tobbe började med ultralöpning 2015. Ultra innefattar alla distanser som är längre än ett ordinärt maratons 42 kilometer.
Han hade pajat ett knä under en Kebnekaise-vandring och med kryckor i hand snurrat runt på Facebook där han hittat gruppen GTR, Gotland Trail Run.
”Vad är det för titaner” tänkte han när han såg de digitala spåren av deras gemensamma träningspass, men vågade sig ändå till slut på en tur från Visby till Själsö, paus med cola och wienerbröd och sedan hem igen.
Mer behövdes inte, Stenbom var frälst, endorfinerna bubblar inom honom än.
Fram till i höstas tävlade han på hög nationell nivå, två gånger har han blivit topp-20 på Kullamannen, en renommerad 100-milestävling (16 mil) i Kullabygden i nordvästra Skåne.
Tobbe Stenbom förstod mitt i krisen inte hur allvarligt läget var. Njurfunktionen var praktiskt taget ur funktion efter de 17 milen löpning i Ultra Trail of Mont Blanc. "Jag har fått en mer ödmjuk inställning till livet" säger han ett halvår efter krisen.
Chamonix den 26 augusti 2022: Drygt 2000 löpare står på startlinjen inför det alplopp som varje år gör den lilla staden till en karneval där byborna går man och kvinna ur huse för att heja fram löpare från hela världen.
Tobbe, representerande WULF, Wisby ultralöparförening, är laddad. Träningen genomförd, den obligatoriska nödutrustningen packad, längs löpvägen väntar sambon Linda Eklund och kompisarna Torbjörn Söderman och Viveca Nordstrand som tagit ledigt från sina jobb för att sekondera.
Loppet flyter på bra, han är beredd att gräva djupt inom sig själv för att via tio alptoppar nå målet inom de maximala 46 timmarna.
Så har han sagt det i tidigare nämnda intervju:
– Jag tror inte jag varit längst ner i grottan än, jag har mycket kvar att gräva i. Och det kanske behövs nu.
Så rätt han fick, nog behövdes det.
Tobbe Stenbom hade länge drömt om att springa de 17 milen på "Europas tak".
Inför UTMB hade han samlat höjdmeter i Lotsbacken, löpbandet på Friskis och vid Snäck, drygt 32 000 meter. Nu var det ”på riktigt”, varje topp blev en pina. Samtidigt var humöret gott, han kände orken och kraften inom sig.
– Problemet var att jag inte fick i mig tillräckligt med energi. Efter halva loppet spydde jag upp all sportdryck, gel och yoghurt, då töms ju kroppen rätt fort.
När han nådde målet tillsammans med Fredrik Larsson, en göteborgare han träffat längs banan, var det på vingliga ben. Han rent av slog i backen med någon kilometer kvar. Men – han klarade det!
Målgång i Chamonix, Tobbe Stenbom och kompisen Fredrik Larsson från Göteborg. Ingen visste då hur allvarligt läget var.
När vi nu ses för den här intervjun i hemmet i Visby innerstad, ett halvår efter att han skrevs ut från lasarettet, ställer jag följande fråga:
Du klarade loppet, vilka är dina känslor kring det?
Han skrattar till, han har köpt wienerbullar, tar en mun och sitter tyst ett tag, säger sedan att det egentligen finns två svar på den frågan:
– Jag har kristallklara bilder från när jag sprang på den långa blå mattan genom byn. En känsla av total glädje, händer verkligen det här, det som jag visualiserat så länge! Det var ren lycka.
Det var då, det. Hur känner du idag?
– Att det blev en dyrköpt målgång och det inte riktigt blev som jag tänkte mig. Men faktum är att jag inte kunde gjort så mycket annorlunda, jag har läst mycket om rhabdomyolys efteråt och jag kände aldrig de varningssignaler det sägs att man ska få.
Rhabdomyolys, ja. Det innebär, enkelt uttryckt, att muskelceller bryts sönder så att dess innehåll läcker ut i blodet vilket i sin tur leder till njursvikt. En i och för sig inte okänd åkomma inom ultraidrotten då en av orsakerna är extrem fysisk utmattning.
Att det var just detta Stenbom utvecklat upptäcktes när han kom till Visby lasarett, han som skulle in där och vända men blev kvar i en månad med njurvärdena på rött.
– Bland annat har jag läst att det ger extrem muskelsmärta, men jag kände inget sådant, inga varningssignaler alls. Men helt klart är att jag inte fick i mig tillräckligt med energi.
Löparkompisar, Fredrik Larsson och Tobbe Stenbom. De sprang tillsammans i Chamonix, i samband med GotRun Winter Trail i Östergarn sågs de igen och kunde språkas över en pilsner.
Inom den familjära ultrasporten är ”eftersläckningen” viktig, då frossas i mat och gärna några öl. Belöning för allt slit.
Det var också detta Tobbe visualiserade under loppet. Men verkligheten blev en helt annan.
När jag pratade med honom i telefon ett dygn efter målgång var han fortfarande svårt sliten: ”Jag är totalt tömd, jag har precis fått i mig lite buljong, det första varma sedan i fredags”.
Så mycket mer blev det inte.
– Allt jag fick i mig kom upp, hela kroppen gjorde ont, det gick inte att sova, panik om nätterna, närmast dödsångest. Jag var initiativlös och handlingsförlamad men tänkte att jag är i goda händer.
…dock märkte han hur flickvännen och övriga kompisar på plats började bli oroliga, de gjorde vad de kunde för att få i honom mat.
Varför sökte ni inte upp sjukvård där i Chamonix?
– Jag mådde som sämst på nätterna och då gjorde vi upp planer för att söka sjukvård dagen efter. Vi googlade flygresor för att se om vi kunde ta oss hem snabbare, men varje morgon mådde jag bättre. Vi kunde göra kortare utflykter och jag fick i mig lite mat. Så vi valde att avvakta.
På intensivvårdsavdelningen kopplades Tobbe Stenbom upp på massor av maskiner, alla värden relaterade till njurfunktionen stod på rött.
En knapp vecka efter loppet flög de åter till Sverige, tog båten till Gotland, skjutsades till Visby-akuten där han fick veta att han var smittad med covid-19, vilket han sannolikt varit även under loppet…och sedan direkt till IVA.
Vad fick du veta om ditt tillstånd?
– Egentligen ingenting, men när de började koppla upp alla maskiner tänkte jag att det verkade dramatiskt.
Och det var det ju.
– Mina njurvärden var katastrof fick jag veta sedan. Jag mådde så dåligt, hjärnan såsig…till slut gav jag bara upp, släppte taget, jag orkar inte mer…allt släppte, jag bara grät.
Först då förstod han också på riktigt allvaret, säger han.
Hur var den tanken?
– Jag tänkte kanske inte att jag skulle dö, men jag hade ingen aning om hur livet skulle bli. Skulle jag kunna springa mer? Skulle jag få bestående men?
Läget visade sig vara akut när Tobbe Stenbom kom till Visby lasarett.
En vecka tillbringades på IVA, därefter flyttades han över till allmän vårdavdelning där han blev kvar ytterligare tre veckor.
Den 26 september fick han äntligen komma hem, den kris som faktiskt kunde tagit hans liv var över.
Vad var det för en person som kom in här i lägenheten?
– Ja, du…trött och skör, jag tog mig till sängen med farfars-steg. Jag försökte ta en promenad längs gatan, jag kom 50 meter, sedan fick jag vända.
Tobbe Stenbom tas om hand av kompisen Torbjörn Söderman, även han ultralöpare, efter målgång i Chamonix.
Kroppen ännu sliten av loppet men också av att ha varit sängliggande i en månad. Men ”etapp ett” i återuppståndelsen var ändå över, bara resten kvar.
Vad har den här krisen gjort med dig, Tobbe?
– Det är svårt att själv svara på, men jag har vänner som säger att jag blivit lugnare, mer harmonisk. Och så är det kanske, mer lugn kring skitsaker. Men jag har också insett hur bra jag har det och hur fort det kan gå. Att man måste vara ödmjuk inför livet.
Hur många har sagt ”skyll dig själv, varför utsätta sig?”.
– Ingen. Men det finns säkert de som tänkt så. Men å andra sidan finns de som får knäna söndersparkade i en fotbollsmatch. Det finns många sätt det kan gå fel på.
Glada miner efter målgång i Chaminix, denne man har just sprungit i 36 timmar praktiskt taget utan mat.
En del gott har kommit ur krisen, säger han. Han har insett hur viktig familjen är och hur många fina vänner han har, många som han inte haft kontakt med på länge har hört av sig.
Han har fått mer tid med barnen och inte minst tid med mormor Inez.
– Ett tag under min sjukskrivning fikade vi nästan varje vecka. Det är fortfarande viktiga stunder för mig. Att vara så mycket med någon som är 90 och inte bara pliktskyldigt sladda förbi, det betyder jättemycket.
Strax före jul började Tobbe åter arbeta som socialpedagog på Södervärnsskolan, då på 25 procent. I dag är han sedan en månad helt återställd, först i början av mars var samtliga njurvärden helt normala.
Tobbe Strenbom, Fredrik Larsson och Marcus Kjellberg, ultrapolare som möttes i samband med GotRun Winter Trail i Östergarn helgen som gick.
Frågan är vad han lärt sig av krisen? Kanske att det pannben det pratas så mycket om i konditionsidrotter inte alltid är av godo, ibland är det tjockare än hälsosamt.
Det finns en sådan kultur inom sporten, nämligen. Det ska till varje pris kämpas in i mål. Han har en något reviderad syn på detta nu.
– Att bryta lopp är en del av sporten. Jag menar, spelar man i lag vinner man ibland och förlorar ibland. Så även inom ultra. Det är bara sunt att bryta om kroppen protesterar.
Sett i efterhand, var det värt att utsätta sig som du gjorde?
Han skrattar till, det gör han ofta mitt i eländet:
– Ja, på något konstigt sätt var det ändå det. Men det ska man kanske tala tyst om!
På söndagen den 19 mars tog Stenbom sina första löpsteg sedan i augusti. Detta i samband med ett reportage för tidningen Forskning och framsteg.
För en vecka sedan sprang Tobbe sina första kilometer, fyra stycken, i lätt joggingtempo. Det gjordes i samband med ultratävlingen GotRun Winter Trail på Östergarnslandet.
Han verkade som funktionär men sprang ändå en runda i samband med att han är i fokus för ett reportage i tidningen Forskning och framsteg.
Löpsteget satt där, löpningen kan fortsatt bli en del av hans vardag.
Men han har lovat sig själv och sin omgivning att ta det varligt. Ingen stress. Dock har han, säger han, börjat googla lite lopp i smyg.
– Men det behöver du kanske inte skriva…
Att löpa långt är helt enkelt hans livsstil. Och ingenting i världen är egentligen enklare tycker han; allt fokus på att ta sig från A till B, alla bekymmer försvinner, allt är här och nu i ett underbart noll.
DU&JAG, Tobbe Stenbom.