Jens Persson
DU&JAG
Innan den här intervjun hade jag aldrig träffat Jens Persson. Han fanns någonstans i bakgrunden, ett namn bara, en älskad make.
Däremot träffade jag flera gånger hans hustru Åsa, då sjuk i spridd bröstcancer, även kallad metastaserad cancer.
Hon tog första gången kontakt med mig på hösten 2017 och ville berätta om den diagnos hon fått knappt två år tidigare.
Det blev en lång intervju i familjens gula trähus i Väte, det hus de 15 år tidigare köpt för kärlekens och framtidens skull. Där, mitt på Gotland, skulle de leva sina liv, trots att Åsa växte upp i Vingåker, Jens i Kristianstad och inga länkar till Gotland fanns mer än att de fick jobb på ön.
De hade mötts på studentpuben i Östersund. Jens föll direkt, Åsa också…och så började deras gemensamma liv. Det var den 30 augusti 1996, på datumet 20 år före hennes första dos cellgift på onkologen i Visby.
Det var en bland många intervjuer jag gjort om inte sällan tunga ämnen, tänkte jag då. Inte mer med det.
Men istället kom Åsa och jag med tiden att utveckla en ovanlig relation.
För efter det där första mötet höll vi kontakten via främst mejl, jag hörde mig för om läget, inte i första hand som reporter utan som medmänniska, och hon skickade alldagliga rapporter från verkligheten, bilder från fjällvärlden där de gärna vistades.
Ja, säger Jens när vi sitter i lägenheten i Visby, ty huset i Väte är sålt, vi kommer till det:
– Ja, säger han. ”Det här måste jag berätta för Magnus” sa hon ibland, hon tyckte om att ha den kontakten, det var fint.
Det blev sedan ytterligare intervjuer, en gång på Stora Gåsemora 2019 dit hon tärd av sjukdom tagit sig för att se idolen Ulf Lundell – hans ”Gå ut och var glad” var en av hennes terapilåtar – och en sista intervju i februari 2020.
”Hur lång tid har du kvar?” frågade jag. Sjukdomen hade härjat sedan hösten 2015, bara en av fyra överlever fem år.
Svaret: ”Jag vill inte veta. Ingen mår bättre av att veta, så tänker jag. Jag lägger hellre energin på att vara här och nu”.
Den 8 september 2021 var allting över. Då, strax före midnatt, somnade Åsa in på Visby lasarett. Ett liv var till ända, men också ett långt lidande.
Jens tog kontakt med mig strax därpå, berättade om dödsfallet och bjöd samtidigt in mig till begravningen. Det var en önskan från Åsa. Jag hade inte möjlighet att närvara, men sände en sista hälsning och skrev en text i tidningen om vår vänskap.
Åsa Persson på Ulf Lundells konsert på Gåsemora 2019. Lundells musik gav henne kraft; "Det finns låtar för varje sinnesstämning".
I sena februari 2023, ett och ett halvt år sedan Åsa lämnade jordelivet, träffas Jens och jag för första gången för att prata om hur det var och hur det blev.
Det är en annan tid nu, det finns ett så tydligt före och efter. I dag är han ensam och pappa på heltid till de båda barnen, 16 och 9 år gamla.
– Jag kommer att ha med mig Åsa i all tid, så är det. Efter en skilsmässa kan man kanske lämna sin partner och gå vidare, men i det här fallet, nej, hon är med mig.
Är du fortfarande gift med henne?
– Nej, det går inte. Man kan inte vara partner till en som är död. Jag saknar tiden med Åsa, men i den stund hon tog farväl, då är det bara jag.
Deras drömhus i Väte är sålt och lämnat. Ett renoveringsobjekt som de lade tid och kraft på, de skapade en lummig park och Åsa lämnade kontorsarbetet och började med biodling och honungsproduktion, som mest 15 ton om året.
Men så insjuknade hon. En första indikation i september 2015, beskedet om att det var kroniskt och obotligt kom ett par månader senare, den 28 november.
Ett tydligt datum. Åsa skulle den kvällen på Lundell-konsert i Visby men tvingades istället försöka orientera sig i en helt ny och kantrad tillvaro.
– Då rasade livet för oss båda, jag gick totalt under. Under sjukdomstiden kom den park vi skapat ändå att bli vårdande, mitt i krisen gav det energi att vistas där, säger han.
Flaggan hissad på halv stång morgonen efter att Åsa Persson gått ur tiden.
Det tog, säger Jens, fem och ett halvt år att besluta sig för att sälja huset. De pratade mycket med varandra, Åsa och Jens, inga ämnen var för svåra för att tala om.
– ”Jag kommer inte att leva länge till, orkar du verkligen bo kvar efter det” sa hon. Jag var övertygad, minnena skulle också ge trygghet. Men mitt i det som blev hennes sista sommar kände jag ”nej, jag vill inte detta mer”. Då hade hon i april fått besked att cellgifterna inte längre biter. Nej, jag ville inte.
Ett litet radhus i Visby köptes med planlösning som skulle passa Åsa. Men huset i Väte hann aldrig säljas innan hon gick bort och hon hann heller aldrig flytta in i det nya.
Jag frågar om det är lång tid sedan Åsa dog eller alldeles nyss. Jens säger att det nog trots allt är ganska länge sedan.
Han pratar med henne ibland, även om det är mer och mer sällan. Inte så att han är på väg att glömma, det gör han aldrig, men de vassaste sorgkanterna har slipats av tiden.
Att han mår så bra som han trots allt gör tackar han samtalsterapin för.
– En av mina chefer sa att det fanns stöd att få genom företaget, jag sa direkt ”nej, det behövs inte”. Så typiskt oss män, att det ska vara så svårt att ta hjälp. Liksom ”jag är man, jag ska klara det själv!”.
Men så gick han dit ändå. Pratade och pratade, fick nycklar och strategier för att ta sig igenom oron och sorgen.
– Och det är något jag kan tipsa andra om i samma situation: Släpp stoltheten, ta all hjälp du kan få.
Sedan dess har han fortsatt prata. Långa ensamma promenader i naturen har varit till hjälp, såväl när Åsa var vid liv som efteråt. Han tänker att det har en helande effekt att uttala ord och tankar högt.
– Det behöver inte sägas till en annan människa, det kan vara träden som lyssnar. Går man i tankar så snurrar de bara runt. Det är viktigt att få ur sig orden, det behövs nödvändigtvis inga svar.
DU&JAG, Jens Persson.
De sex år Åsa var sjuk var att, för såväl henne som Jens, leva i en ständig berg- och dalbana. Det fanns ljusglimtar, absolut. Men sjukdomen och dess riktning låg ständigt som en dov ton bakom allt.
Han säger, där vi sitter sedan han suttit tyst ett tag, det gör vi ofta under intervjun, sitter tysta, som om det är i tystnaden det allra viktigaste sägs:
– Jag kan förstå vården, den vill gå in och rädda liv till varje pris. Och den drabbade vill i de flesta fall också bli räddad…men jag vet verkligen inte om det alltid är det bästa…
…säger han, och vänder på resonemanget, fram och tillbaka, å ena sidan, å andra sidan.
Han berättar om Åsa som alltid hade ett vårdat språk, men som ibland bröt ihop; ”Det här är fan inget liv, ingenting i kroppen funkar längre”.
– Det kanske är ett sätt att klara av att gå vidare. En kort tid ge upp, sedan samla kraft och fortsätta kämpa.
Sade hon rakt ut att hon inte ville leva mer?
– Ja, precis så. ”Jag vill inte leva mer”. Och det var det bara jag som fick höra. Det var tufft att ta in, samtidigt måste jag förstå att hon säger så.
När sjukdomen eskalerade, önskade du någon gång att allt var över?
– Klart jag inte gjorde, men samtidigt är det oerhört tärande att se någon man älskar tyna bort. Så visst, tanken tänktes. Hela tiden dessa dubbla känslor, varför kan det inte ta slut, tänkte man, och i nästa stund: Vadå, önskar jag livet ur henne!?
Åsa Persson är begravd i uppväxtorten Vingåker, mot öster där solen går upp. Det var hennes egen önskan.
Du säger att ni pratade mycket, pratade ni aktivt om vart det leder?
– Ja. Det var hennes idé, jag var väl som de flesta och ville inte prata så mycket om döden. Tack till henne att vi verkligen gjorde det, det har underlättat mycket.
Åsa berättade hur hon ville ha det, hur begravningen skulle vara och tillsammans bearbetade de den kris de hamnat i, även om var och en innerst inne var ensamma; hon med sin sjukdom, han med att se sin älskade försvinna bort.
– Men tack vare att vi pratade så öppet blev det inte riktigt den kris det kunde ha blivit. Och det är också ett råd jag kan ge. Våga prata med varandra om döden.
Åsa dog strax före midnatt den 8 september 2021. Hon hade då varit inlagd för palliativ vård i en veckas tid, de sista dagarna var hon inte kontaktbar. Men ändå har Jens ett kärt minne därifrån.
– Jag spelade vår låt för henne på Spotify, blicken var någonstans bortom allt men det kom ändå en tår längs kinden. På något sätt var hon ändå närvarande, det var fint.
Han väcktes av ett telefonsamtal från avdelningen där det sades att allt nu var över.
– Jag gick sedan upp på morgonen, samlade barnen och berättade. Vi gick ut och hissade flaggan på halv stång och grät tillsammans.
Kändes det något mått av lättnad i den stunden?
– Ja. Framför allt efter sista veckan då kroppen stängde av. Efter sex års kamp hade hon problem med allt och mycket smärta i kroppen, nu slapp hon lida mer.
Lättnad för egen del också?
– Ja, men det är sekundärt. Då var det fokus på Åsa, hon hade äntligen fått frid.
Jens och Åsa träffades under studietiden på studentpuben i Östersund.
Jens säger att han satte sitt eget sorgearbete på vänt. Sörjt hade han för all del gjort under flera år, men i exakt den stund döden kommer är den alltid lika oväntad. Mycket fanns att ordna med, som för alla som mister någon.
Av sina nära vänner fick han hjälp att skingra tankarna.
– Först fick jag och barnen två dagar att smälta vad som hänt, sedan blev vi bortbjudna på grillning. Det var perfekt, inget sorgesnack utan bara vara med vänner som tog hand om allt. Både jag och barnen fick vila tankarna, vi var helt slut.
Under julen och förra våren tog han tag i sin sorg, tillät sig känna allt han kände och tog sig hel igenom svärtan.
När du tänker på Åsa idag, vad tänker du?
– Jag fokuserar på det positiva. På värmen, glädjen. Alla fina minnen, allt roligt vi gjort tillsammans. Sjukdomen har jag bearbetat, den är borta. Hon var inte sin sjukdom, hon var Åsa och det är minnena av henne som består.
Vem var det du träffade en gång i tiden på den där studentpuben?
Jadu, säger han och sitter tyst ett tag, tar sig dit i tanken, till de tidiga 20-åren:
– Det var något med hennes sätt…jag blev stormförälskad bara jag såg henne. Knockades helt och hållet. Vi fick verkligen några fina år.
Jens Persson
Jens kommer att bo kvar på Gotland, här finns hans rötter nu och här finns barnens. Jag frågar var Åsa finns för honom och han säger att…
– …det är inte vid graven och inte något annat specifikt ställe heller. Hon finns i min närhet, så tänker jag. Så nära att jag kan prata med henne.
Den borgerliga begravningen hölls på gården i Väte, en varm och fin tillställning. Gravstenen finns på Västra Vingåkers kyrkogårds östra sida så att solen går upp över henne, det var en tydlig önskan.
Jens är redo att möta det nya livet. ”Du kommer att träffa någon ny” sade Åsa. Så har det inte blivit, inte än. Han har försökt, säger han, men insett att han måste stanna upp, komma ikapp och vårda sig själv först.
– Allting är individuellt, men jag tror inte man ska underskatta att låta sorgen ha sin gång och komma ikapp.
Redan som tonåring hade han dock två saker som han ville göra i livet. Det ena är sedan länge förverkligat: Att ta mc-kort.
– Det andra är att lära mig segla. Jag går diverse kurser nu och räknar med att jag sommaren 2024 har en egen båt i sjön. Så jag har hittat en mening och något att ägna mig åt.
Ulf Lundell var Åsas stora idol, gillar du också hans låtar?
Jens skrattar, skakar på huvudet, nej, säger han:
– Nej, det har jag aldrig gjort, men jag har faktiskt lyssnat mer nu sedan Åsa dog. Det finns fina minnen av henne i musiken.
Jens Persson
Efter att vi genomfört den här intervjun tar vi bilder på Södra hällarna, en av många platser där Jens går sina promenader.
Här kommer han nära sig själv och sina minnen, här kan han prata högt utan att någon nödvändigtvis behöver höra vad han säger.
Dagen efter får jag ett mejl i boxen: ”Tack för igår. Det berörde mig mycket då minnen och tankar kom åter. Blev känslosamt”.
Varje år insjuknar runt 1500 kvinnor i spridd bröstcancer, en av fyra överlever fem år med sjukdomen.
Åsa Persson blev 47 år gammal.