”Den första tiden som mamma var det bara att köra på”, säger Jenny Persson, som blev gravid i 20-årsåldern med en kille hon inte kände. Sedan dess har hon och David Persson gift sig och blivit trebarnsföräldrar.
Jenny Persson började blogga som ung förstagångsförälder och skriver numera krönikor som trebarnsmamma. Hon berättar hur det är att ha barn och hur det har förändrats med tiden.
Som gotländsk opinionsbildare skriver Jenny ofta om den moderna familjen. Hon utgår från sitt vardagsliv med en man och tre barn.
– Min man är vad man kan kalla för ett midsommarnattsligg. Vi träffades på midsommarafton och jag blev gravid. Vi kände inte varandra men jag kände att jag ville ha det här barnet. Då var jag 22 år och stod och stampade i livet. Jag tänkte att vi lika gärna kunde ha barn, säger Jenny.
De bodde i varsin stad på fastlandet men flyttade hem båda två.
– Vi hade bestämt att vi skulle bo ihop första året. Sedan ville vi inte flytta isär och blev ihop efter ett och ett halvt år. Då bestämde vi också att vi skulle ha ett till barn, säger hon.
Det nyblivna paret blev därefter tvåbarnsföräldrar.
– Det var ganska jobbigt för mig att bli förälder, kanske främst andra gången när det blev två blöjbarn. Vi hade inga pengar, vi var outbildade och nya på arbetsmarknaden, berättar Jenny och minns svårigheterna under bebistiden.
– Jag var så ung då och jag var inte stöddig. Det är man inte när man ska få sitt första barn och det tror jag inte är så stor skillnad oavsett vilken ålder man är i. Man är så hjälplös på något sätt i början, man vet ingenting och man kan ingenting.
10-åringen Love är yngst i barnaskaran. Hans storasyskon Ebbot och Livia är 14 och 16 år.
Att få barn
Födslarna satte också sina spår, såväl fysiskt som psykiskt.
– Jag läste ingenting om förlossningar innan jag födde barn och blev helt chockad. Det är kanske ett av mitt livs värsta upplevelser att föda barn. Den första var en naturlig, vaginal förlossning och sedan tog jag kejsarsnitt, berättar hon.
När hon hade fött sitt andra barn mådde hon inte heller bra.
– Jag fick nog en förlossningsdepression egentligen, fast det var inte en grej som man pratade om då. Jag slutade att borsta tänderna och borsta håret, för jag orkade ingenting utöver att vara en mamma. Allting gick till att vara en mamma och när man somnade på kvällen så dog man.
Hon hade sömnbrist och tidsbrist. När hennes man jobbade fick hon avlastning i öppna förskolan.
– Det var en otrolig instans att gå till och träffa andra föräldrar, med någon som kan hålla ens bebis så att man får spela ett spel med sitt storbarn. Jag har hela tiden haft en stor önskan av att vara nära mina barn och när man får det andra barnen får man en liten käftsmäll, för att jag inte kommer kunna vara så nära det första barnet lika mycket som jag vill.
Det var ganska jobbigt, men när jag fick det tredje barnet blev det som en revansch
Jenny Persson
Opinionsbildare
Hon beskriver sig själv som en ung och ansvarstyngd tjej under de första åren.
– Det var ganska jobbigt, men när jag fick det tredje barnet blev det som en revansch. Vi hade kämpat med ekonomi och jobb och allt sådant där, men när han kom så var det på plats. Allting var mer i ordning och det var inte en kamp varje dag. Jag var mer avslappnad och visste också vad det handlade om. Hur jag skulle göra och vad jag inte skulle göra, säger Jenny.
Ur familjealbumet.
Ur familjealbumet.
Ur familjealbumet.
Ur familjealbumet.
Ur familjealbumet.
Att spela mamma
Hon hade också blivit äldre.
– När alla i samhället ser en som en ung mamma då måste man vara på topp. Med min tredje hade jag inte det här behovet av att vara så perfekt hela tiden, som jag hade med de andra två.
Jenny blev förälder samtidigt som mammabloggarna slog igenom. Hon älskade föräldrafeministen Lady Dahmer och avskydde hemmafixaren Underbara Clara.
– Jag hade väldigt svårt för de där perfekta mammorna. Man hatade dem, men ändå var de normen med det perfekta. Sedan gjorde jag en stor grej av att jag inte skulle vara så när jag själv bloggade, berättar Jenny.
Ändå påverkades hon av tidens ideal och beskriver det som att hon blev någon annan.
– För typ tio år sedan höll jag på att odla mycket, gick runt med förkläde nästan jämt och tyckte att det var väldigt viktigt att ha det fint och prydligt hemma. Var det ens jag?
Krönikören Jenny Persson med dottern Livia och mannen David. Det är långfrukost hemma hos dem i Visby, där både hembakade scones och mikrovärmd Billypizza står på bordet.
”Man kan vara kass på förmiddagen och sedan får man vara snäll på eftermiddagen. Det är så man får jobba, hela tiden”, säger Jenny Persson om att försöka få balans i sitt föräldraskap. Vid frukostbordet sitter hon med yngsta barnet Love och tonåringen Ebbot.
Tidningskrönikören Jenny Persson skriver ofta om sin och samhällets syn på föräldrar och barn. ”Det är svårt att säga hur saker ska vara när det gäller barnuppfostran”, säger hon och låter inte lika tvärsäker som i sina texter.
När Jenny ser tillbaka är det som att hon spelade en mammaroll.
– Jag ser fortfarande andra som spelar den rollen och det kan vara ganska utmattande, så jag förstår att folk blir utmattade. Nu håller jag inte på så längre och det känns som att jag är mig själv på riktigt. Att Jenny har kommit tillbaka, men jag vet inte om det är normalt att känna så.
Hela min personlighet och mig själv som insats
Jenny Persson
Opinionsbildare
Hennes yngsta barn Love är nu 10 år. Storasyskonen Livia är 16 och Ebbot 14. När de var små tog hon med dem på aktiviteter och utflykter, även om hon inte orkade.
– Man var så trött för att de aldrig sov och ändå skulle man gå upp till klockan nio på söndag morgon för då var det barngympa. Man borde ha sovit då och satt barnen framför tv:n, säger Jenny som ändå såg till att de kom iväg och gav allt hon kunde.
För att de skulle få en fin barndom.
– Jag är ändå glad för att jag har gjort de ansträngningarna, även om det var med hela min personlighet och mig själv som insats. För att de ska få paketkalender på jul för att de ska vara lyckliga och gå till pulkabacken med varm choklad för att det är så mysigt. Som Astrid Lindgrens värld liksom, säger hon och tillägger.
– Men Astrid Lindgren är ju värst av alla mamainfluencers egentligen, med det jävla bullerbymyset som man vill att barnen ska ha och som jag själv hade.
Nu handlar allting om ens barn
Jenny Persson
Opinionsbildare
Att föra vidare
Jenny och hennes bror växte upp på släktgården på Sudret. Hon säger att de uppfostrades av en flock med föräldrar, mostrar, grannar och lärare.
– Förr kanske det var så att det krävdes ett samhälle för att uppfostra ett barn. Nu är vi väldigt utelämnade i våra små, små familjer och jag tror inte på det, säger hon.
Hennes syn på uppfostran kommer från den egna barndomen. Hon vill ha kvar det som var bra och ta bort det andra.
– Jag har inte hämtat in så mycket kunskap utan det sitter nog bara i. Det är från ens egna föräldrar, eller vuxna överallt, säger Jenny.
När jag flyttade hemifrån kunde jag ingenting
Jenny Persson
Opinionsbildare
Uppväxten var mer fri än styrd.
– Mamma hade fått ta extremt mycket ansvar på gården när hon var liten och hon är född på 50-talet. Därför kompenserade hon för det när jag föddes och jag behövde inte ta något ansvar alls. Vi fick vara barn jättelänge men när jag flyttade hemifrån kunde jag ingenting.
Jennys barn får ta mer ansvar, men hon vill inte utsätta dem för press.
– Jag curlar de som fan känslomässigt. Jag vill bära dem, att de kan berätta allt för mig och jag vill att de aldrig ska känna att de är ensamma. Jag vill att de ska kunna lägga sin skit hos mig och så kände jag själv med min mamma, att jag kunde göra det, säger hon.
Jenny Persson med sin mamma Yvonne Winarve.
Jenny Persson med sin bror och deras pappa Erik Thomasson.
Samtidigt minns hon kriserna hon genomlevde som barn. Den första var när föräldrarna skilde sig och den andra när pappan gick bort.
– Nu vet jag att när det händer saker med barn så kopplas alltid en psykolog in och att det finns riktlinjer, men det tror jag inte att de fanns för oss. Utan han dog, vi var hemma från skolan i två veckor och sedan var det bara att leva på som vanligt. Det är helt sjukt när man tänker på det och det var inte morsans fel utan det var bara så det var.
”Jag har haft en väldigt stark känsla att meningen med livet är barnen och att jag måste var med dem så mycket jag kan”, säger Jenny Persson, här med sitt yngsta barn Love.
Sedan hon själv var barn har teorier om barnpsykologi och anknytningsmönster spritts till föräldrar.
– Innan var det som att de inte trodde att barn kände så mycket eller att man bara inte visste hur man kunde hantera det. De kämpade också och hade andra förutsättningar, men det är väl därför som det har varit så viktigt för mig, säger Jenny som har valt ett så kallat nära föräldraskap.
– De allra flesta som får barn nu vill vara nära sitt barn, för att vi inte var så nära våra föräldrar. Och nu handlar allting om ens barn, och det tror jag också är annorlunda från förr. Mina föräldrar fortsatte att ha sina egna liv även fastän de fick oss.
Jenny Persson
Krönikör i tidningen GT och för Helagotland, som ofta skriver om föräldraskap, barnuppfostran och familjeliv. Har tidigare bloggat under namnet ”Brunheten” och haft podden ”Gotlandstrosorna” med Nina Ruthström.
Jenny Perssons krönikor har bland annat handlat om modern uppfostran, ojämställda familjer, svåra förlossningar, familjens livspussel och barns egenrätt. Här är några av hennes rubriker genom åren:
13 november 2010: ”Det är måndag morgon och man hatar sig själv”
5 maj 2012: ”Finns det en mall för hur man ska vara som barn?”
2 juni 2012: ”Papporna luras att vara coola”
22 mars 2014: ”Jag är en sådan mamma jag aldrig skulle bli”
20 april 2023: ”Barnen lär sig att inte ta vilken skit som helst”
11 augusti 2023: ”Besviken över hur mina barn fick komma till världen”
7 oktober 2022: ”Tack mamma för allt du har gjort för mig och andra”
I nästa del i den här artikelserien möter vi psykologen som stöttar nyblivna mammor, följt av socionomerna som utbildar i föräldraskap och pedagogerna som undervisar i förskolan.
